En genomgående gemensam faktor för dem som står utanför arbetsmarknaden är att de saknar en godkänd gymnasieutbildning.
Den automatiska slutsatsen verkar för många vara att öka kraven för att alla ska genomföra gymnasiet.
Något i detta, till synes relevanta, resonemang har alltid skavt i mina tankar. För det finns ju anledningar till att man inte klarade gymnasiet, eller att man aldrig började.
Komvux på Gotland har nyligen genomfört en enkel tävling där man för att vinna skulle beskriva vad vuxenutbildningen betytt för en själv.
De korta berättelserna stämmer väl överens med min egen erfarenhet av studier på folkhögskola, en annan form av vuxenutbildning.
Dagens gymnasieskola är formad så att alla ska gå i tre år och alla ska ha behörighet för fortsatta högre studier. Att detta skulle vara en form som passar alla 16-19-åringar är en utopi som vi borde släppa för att istället erbjuda fler alternativ att studera i vuxen ålder.
Efter att ha gått i skola sedan man var sex år har man också en ganska klar bild över sina egna förutsättningar. Har man halkat in i ”jag kan ändå inte-rollen” är den svår att komma ur.
Ett par års uppehåll som tillika är ett par års mer livserfarenhet, kan leda till att man upptäcker att man inte alls är så obildbar som man trodde. Eller att utbildning plötsligt är roligt.
Självklart är det bästa för alla, både individer och samhället i stort, om man klarat av sin utbildning i ung ålder. Men vi har ju ändå en tendens att utbilda oss väldigt länge innan vi kommer ut i arbetslivet.
Motivation och mognad är bra drivkrafter och här är vuxenutbildningen ett fantastiskt alternativ för den som saknade dessa efter högstadiet.
För att motverka att studieuppehållet blir för långt kan man ha stimulerande system som uppmuntrar att man återupptar studierna snabbt.
Svårare är det att, trots gymnasieutbildning, byta bana när du kommit upp i åren. Har du fyllt 47 minskar möjligheterna att finansiera en ny utbildning via CSN fram till du fyller 57 år då du inte längre får vare sig bidrag eller lån över huvud taget.
Det ska mycket till att mitt i yrkeslivet med huslån, barn, och en levnadsstandard man vant sig vid, återgå till att leva som student.
Och även om man har en gymnasieutbildning blir den tämligen inaktuell efter 30-40 år. Tänk att kunna ta ett par års uppdatering av sin allmänutbildning via Komvux eller folkhögskola. För den som vill.
Det skulle göra mycket för individen som får en kunskapspåfyllning och ny energi, plus att samhällets allmänna allmänbildningsnivå höjs.
Utbildning och bildning måste rent generellt uppdateras, inte bara att vi fokuserar på gymnasieutbildning utan genom hela livet.
Arbetsgivarna borde få högre krav på sig att hålla sina anställda uppdaterade.
Det duger inte att konstatera att ens mångåriga anställda en dag ”saknar kompetens” om man inte gjort ett dugg för att upprätthålla personalens kompetens under årens gång.