Låter det sannolikt och rimligt att en ung framstående moderat riksdagspolitiker bor i en sommarstuga ute i skogen medan hans fru och barn bor i bostadsrätt i Stockholm?
Inte ens med den bästa vilja i världen går det att tro på ett sådant upplägg. Den berörda ledamoten krånglar in sig i än mer osannolika förklaringar och landar i att han helt enkelt inte haft koll på var han var folkbokförd.
”Mitt misstag är att jag 2017 glömde skriva mig på rätt adress i Sörmland”.
Man får all formell post till den adress man är folkbokförd, den dyker upp i ens vardag titt som tätt. Att inte ha upptäckt att man är skriven ”på fel adress” på två år är osannolikt.
Man förstår att något är speciellt med ledamotens uppväxt och med hans relation till sin mor när man ser partikamraternas flod av stöd och styrkekramar på Facebook. Samma parti brukar inte generellt ha samma förståelse för människors bakgrund och förutsättningar när det talas om bidragsfusk.
Som riksdagsledamot har man rätt till ett ”stockholmstraktamente” om man bor mer än fem mil från huvudstaden. Detta är något man ansöker om själv och redovisar tydligt med vilka dagar man vistats i Stockholm och inte. Så även om man missat sin folkbokföringsort utgår inga pengar som man inte aktivt gjort anspråk på.
Nyligen avslöjades en liberal riksdagsledamot med att ha fuskat med sin bostadslösning och hon ombads lämna partiet trots att även hon förklarade att det var olyckliga misstag. Hon sitter dock kvar som politisk vilde.
Riksdagsledamöter har till skillnad från de flesta andra ingen som helst anledning att hitta kreativa lösningar för att få ihop sin vardag.
De får den bostad i Stockholm de behöver bekostad av skattebetalarna, plus fria resor och dessutom ett traktamente utöver sitt månatliga arvode på 66 000 kronor.
Jag säger inte att det är okej för alla andra att gena i kurvor och utnyttja systemet, men det finns i alla fall nån sorts begripig drivkraft även om det inte gör det okej.
Bostadsmarknaden är som en cykelkedja som inte smörjts på tio år. Det går trögt, om det ens rör på sig.
Har man en bostad håller man fast vid den med allt man har även man inte just då faktiskt har behov av den. Man hyr ut i andra hand.
I storstäderna pågår nån sorts accepterad marknad där rena olagligheter är mer regel än undantag. I går kunde vi läsa om en redaktör på en av våra mest ansedda morgontidningar som förekom i en härva med svarta kontrakt där sex personer var skrivna på samma lägenhet samtidigt.
Gotlandshem har den senaste tiden en halvtidsanställd som enbart jobbar med att hitta felaktigheter där de som hyr en lägenhet inte bor där själva och där det förekommer andrahandsuthyrning på olika sätt.
Man kan bara spekulera i hur den svenska bostadsmarknaden sett ut om alla bara kunde följa reglerna och inte fuska.
Att det största problemet för många svenskar är att hitta en bostad är något vi vant oss vid så vi inte längre ser hur absurt det är. Här finns en enorm efterfrågan men ingen som tillmötesgår behovet.
Tills politikerna enats kring en åtgärd som löser upp den fastrostade kedjan kan vi ju i alla fall ägna krut åt att sätta dit alla fuskare och alla de som skor sig på bostadslösas utsatthet.