Eventuellt är jag sista människan på jorden som upptäckt den amerikanska tv-serien ”The Newsroom” som hade premiär 2012 och avslutades med en tredje säsong 2014.
Jag har ett visst motstånd mot serier och filmer som berör mitt yrke. Något som jag tror att jag delar med de flesta om filmatiseringar av det man jobbar med. Det blir för pinsamt, det är för mycket som är så långt från verkligheten att hela storyn tappar i trovärdighet.
Men här blev jag ganska direkt berörd. Detta trots att min verklighet som journalist på Gotland inte har många likheter med hur det är att jobba på en kommersiell tv-station i USA.
Det var något annat som grep tag i mig och det var huvudrollsinnehavarnas orubbliga tilltro till journalistiken som folkbildande grund för hela vår demokrati. ”Vi ska se till att våra tittare är så välinformerade de bara kan bli när det är dags för dem att rösta i val”.
I huvudrollerna ses Jeff Daniels som nyhetsankaret Will McAvoy och Emily Mortimer som MacKenzie McHale, exekutiv producent för nyhetsprogrammet ”News Night”. De förenas inte bara av sin privata historia utan också av en ”gammaldags” tilltro till journalistikens kraft och att den inte ska böja sig för lockelsen att få många tittare genom att ägna sig åt rykten och skvaller.
Ett ”halleluja-moment” var när de som enda station lät bli att kabla ut ”nyheten” om att en senator blivit skjuten till döds. Trots ett massivt tryck bestämde de sig för att vänta tills nyheten var bekräftad. Något som lönade sig när det i slutändan visade sig att senatorn överlevt. Medan andra fick ägna sig åt dementier, kunde ”News Night” fortsätta rapporteringen i fas med vad som faktiskt hände.
Det här sättet att arbeta skiljer sig markant från dagens medieflöde där väldigt mycket av rapporteringen ägnas åt att förmedla att ingenting har hänt. Inte minst under de sonderingar som nu pågår för att försöka bilda en regering är det väldigt mycket tomgång. Frågan är otroligt viktig och viktig att informera om till sina läsare, tittare och lyssnare.
Men nog blir det lite tjatigt när man först lajvsänder en presskonferens, sen ska en reporter intervjua en annan reporter om vad som sades på presskonferensen.
Därefter ska en tredje reporter analysera det hela ifall någon fortfarande inte förstått.
Jag brukar ha lite svårt för DN:s Johan Cronemans surmagade tv-analyser, men i en krönika i gårdagens DN beskrev han detta på ett träffande sätt. ”Inte ett enda frågetecken rätas ut, inte en enda fråga får ett svar, ibland när vi sitter och längtar efter lite smarta intelligenta spekulationer dyker Mats Knutson upp och pratar till oss som om han vore på besök på ett lågstadium”.
Allmänbildningen kring hur politiken och vår representativa parlamentarism fungerar har sina brister. Det märks inte minst i alla kommentarer som flödar under det pågående regeringsbildandet. Många förstår inte vad som är problemet, förhandlingarna och de olika partiernas inställning beskrivs som nån sorts spel och ordet ”sandlåda” förekommer oroväckande ofta.
Vi i medierna borde rannsaka oss själva för hur mycket vi bidrar till denna bild och vad vi gör för att hjälpa väljarna att vara så välinformerade de kan bli nästa gång de går till valurnan. Vilket ser ut att kunna bli mycket tidigare än september 2022.