Nyårsafton i Köln. Rapporter i medier talar om ett 90-tal kvinnor som har anmält hur de under nyårsnatten blivit rånade och/eller sexuellt antastade i samband med ett nyårsfirande i stadens centrum.
Det berättas om upp emot 1 000 män som ska ha varit inblandade i övergreppen.
Spontant vill man ju att de inblandade ska pryglas på torget för att sedan sparkas i arslet ut i rymden. Ens mer sansade och civiliserade person vill ha dem dömda och straffade efter rättslig prövning.
När det är svårt för en kvinna att bli trodd/ha bevis för sexuella övergrepp där endast en man är inblandad kan man dock bara spekulera om sannolikheten i att få någon dömd när det handlar om hundratals och plötsliga överfall där man knappast hinner tänka på att notera signalement.
Många har med rätta förfasats och äcklats över de vidriga övergreppen, men inte alla så mycket av omsorg för de utsatta kvinnorna (alla unga, 18-25) utan av hat till gärningsmännen som beskrivs vara från Nordafrika och Mellanöstern.
I dessa kretsar är inte handlingen det avgörande utan varifrån gärningsmännen kommer. Det är först när man får veta härkomsten som blodet börjar rusa.
Lika mycket som man avskyr sexuella övergrepp och våld – de flesta av oss trots allt oavsett varifrån våldsverkaren kommer – lika illa berörd blir man av lösningen: kvinnor rekommenderas att inte gå ut ensamma.
När har någonsin medicinen mot misshandel, där män oftast är både offer och gärningsmän, varit att män rekommenderas att hålla sig hemma?
Det är provocerande att kvinnors rörlighet och frihet ska begränsas på grund av mäns inställning att kvinnor kan man behandla lite hur som helst, deras primära funktion är att behaga och vara tillgängliga.
Och den som tror att detta är något som bara hör andra kulturer till borde fråga vilken kvinna som helst i sin omgivning om de någon gång utsatts för detta i någon form. Eller studera svensk reklam i en veckas tid.
I december skrev tidningen Dagens Arbete om hur fackliga representanter utsätts för hot och trakasserier. Bland annat vittnar flera kvinnor på förtroendeuppdrag om en ständigt närvarande sexism.
”Chefen hade varit på mig förut, kommenterat mina bröst, sagt att de omöjligt kunde vara äkta. Sedan skrattade han och IF Metall-medlemmar på arbetsplatsen åt mig”.
En annan berättar: ”Förra året på en IF Metall-konferens för regionala skyddsombud så utsattes jag och andra kvinnor för sexuella trakasserier”.
En tredje: ”Jag har fått höra att jag är omodern som har skjortan knäppt i halsen. På en arbetsplats frågade en man vad jag gjorde efter klockan 18, om jag vill vara med och pröva om nödduscharna fungerar”.
IF Metall på förbundsnivå ser allvarligt på trakasserierna inom det egna förbundet, men lösningen? Man fortsätter ”att stärka kvinnorna genom att ordna nätverksträffar och planerar att dra igång mentorsprogram”.
Vad sägs om att hellre rikta insatserna mot dem som trakasserar sina kollegor?
Den som tror att min poäng är att det som hände i Köln blir mindre avskyvärt för att samma saker händer överallt (om än inte i samma samordnade skala) rekommenderas att läsa en gång till. Sakta.