Oftast har jag inga problem med att bilda mig åsikter om saker och ting. Men under de snart tio år som jag skrivit ledare på den här sidan finns det två frågor där jag inte hittat vare sig nån magkänsla om vad som är rätt, eller en åsikt bildad på att jämföra för- och nackdelar.
Det är i frågan om tillstånd eller inte för utökad täkt för stenbrytning på Ducker i Bunge.
Och det är frågan om Sverige ska gå med i Nato eller inte.
Det dessa komplexa frågor har gemensamt är att ingen helt säkert kan veta vad som är rätt förrän i efterhand. Den som, liksom jag, inte kan bestämma sig för vad man tycker kan förvisso hålla ut och sen i efterhand, med facit i hand, säga att så har jag egentligen tyckt hela tiden.
Jag väljer att lita till dem som vet bättre, expertis och domstolar, att besluta.
Vad gäller Nato-frågan gavs tillfälle att lyssna på olika argument för och emot vid en välbesökt debatt anordnad av Studieförbundet Bilda och Almedalsbiblioteket i måndagskväll.
Det fanns både inför och under debatten vissa tecken på att arrangörerna inte var helt neutrala i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato. Men själva debatten sköttes med den äran av P4 Gotlands reporter Patrik Annerud. Där fanns två politiker som var för, två som var emot och två opolitiska personer på vardera sidan.
S/MP-regeringen skrev som bekant på värdlandsavtalet nyligen och har inte gjort några politiska inspel som talar för en alliansfrihet i ordets rätta bemärkelse. Det är lite som med frågan om vårt statsskick, många partier är för att avveckla monarkin och införa republik. Förslaget skulle ha stöd i riksdagen men ingen lägger förslaget.
För mig blev debatten klargörande så till vida att det inte längre handlar om ifall Sverige ska vara alliansfritt eller inte. Det vill inte ens Nato-motståndarna, de vill att det ska fortsätta som i dag, men utan ett fullödigt medlemskap. Vid en kris förväntar vi oss att Nato, bland andra, ska komma till vår hjälp.
Om man företräder en alliansfri linje måste man göra det fullt ut och bryta samarbeten och avtal med en militärallians.
Man kan som bekant inte både äta kakan och ha den kvar.
Det som är allra svårast att fördra är motståndarsidans benägenhet vifta bort den ryska aggressionen vi sett prov på med ojämna mellanrum. Man anklagar Nato-förespråkarna för att vara russofoba medan man själv sprider den ena myten och konspirationsteorin efter den andra om vad USA och Nato har för syften. Ofta visar man dessutom prov på ren okunskap och blandar ihop USA:s agerande som Natos.
Frågan om kärnvapen är central i Natofrågan. Motståndarna hävdar att vem som helst kan föra in kärnvapen på svensk mark om vi går med. Förespråkarna säger att det inte skulle ske ens om det var tillåtet.
För den som vill veta vad som är sant, inte bara vad folk tror och tycker, är det svårt att få svar.
Så min slutsats är att om det var ett val mellan att vara neutrala och stå fria eller gå med i Nato hade jag sagt nej tack.
Nu är det inte det valet som är aktuellt och då står jag kvar här mellan mina hötappar.