Då och då kan vissa händelser eller konstateranden avslöja våra attityder och fördomar.
Fördomar som annars kan vara svåra att peka på och därmed också lätta att avfärda som att de inte finns.
Så gott som alltid när frågor kring föräldraskap diskuteras, oavsett ur vilket perspektiv, menas föräldrar=mammor.
Jag slås varje gång av hur osynliga papporna är i dessa sammanhang.
Tyvärr tas aldrig denna frånvaro och osynlighet upp som en bidragande förklaring till varför saker är som de är. Sällan eller aldrig avkrävs dessa osynliga fäder några svar eller något ansvar.
Det är istället ”samhället” som ska ordna saker och ting.
I går läste jag den första delen i en intressant serie i Gotlands Allehanda (läs den gärna) om människor som lever på marginalen. Där pengarna aldrig räcker till och därmed också orken ständigt sätts på prov. Här finns varken ”andrum” eller ”egentid”.
Första avsnittet handlade om ensamstående föräldrar och i huvudsak ensamstående mammor. Hur dessa ofta har svårt att få det ekonomiska att gå ihop.
I artikeln konstateras att ”Utöver det ekonomiska blir man som ensamstående förälder också ensamt ansvarig för att ta hand om både barn och hushåll, något som tar på krafterna”.
Som om det vore en sanning.
Har man ensam vårdnad stämmer det men det finns absolut ingen koppling mellan att vara ensamstående och vara ensamt ansvarig för sina barn. Inte så länge den andra föräldern är i livet och inte har fråntagits sitt ansvar som förälder.
Men varje gång denna vanliga tes upprepas som sanning cementeras också bilden av att föräldraskapet vilar helt och hållet på mammornas axlar.
Man kan skilja sig från sin partner men aldrig från sina barn. När barnens omsorg inte kan klaras måste båda föräldrarna göra vad de kan innan man avkräver samhällets ansvar.
Tyvärr orkar inte många ensamma mammor föra någon annan kamp än den att klara tillvaron. Ensamma mammor ska inte avkrävas att be sina barns pappor ”om hjälp”.
Mammor ska inte heller avkrävas av samhället att ”be andra om hjälp” när de berättar att den gemensamma vårdnaden inte fungerar i praktiken. Då är det den förälder som inte uppfyller sitt ansvar som ska lösa sitt problem.
Det första tipset nyseparerade mammor får av sina väninnor är: se till att få underhållsstödet via Försäkringskassan. Inte för att det är det bästa ur ekonomisk synvinkel, utan för att det är det enda säkra sättet att veta att du får något alls. Pappan betalar sedan till Försäkringskassan utifrån sin betalningsförmåga. Den förälder som barnet bor hos, oftast mamman, får betala alla faktiska kostnader, oberoende av hur inkomsten ser ut.
En av de vanligaste skulderna för de som är registrerade vid Kronofogden är obetalt underhållsstöd.
Så nästa gång nån vill lyfta föräldraskap, om det så gäller uppfostran, matvanor eller bristande ekonomi: vänd er till papporna.
Det är deras tur nu.
Fotnot: Och nej, självklart inte alla män, precis som det inte gäller alla mammor.