Sverige är troligen världsbäst på att sätta upp regelverk, policyer och tillståndsprocedurer.
Allt med de godaste ambitioner och parat med ganska höga skattenivåer. Det borde rimligen ge oss kvalitetssäkrade verksamheter i parti och minut.
Men ibland undrar man om det över huvud taget finns någon kontrollverksamhet nånstans. Som när nån kan lura Försäkringskassan på miljoner år ut och år in eller när det först i årskurs nio uppdagas att eleverna varken kan läsa eller skriva när de ska söka in till gymnasiet.
Så illa är det självklart inte. Det allra mesta fungerar på bästa sätt. Men lite för mycket verkar få rulla på lite som det vill.
När något sedan uppdagas i form av missbruk av regler eller rena bedrägerier, då verkar kollektiva bestraffningar vara enda möjliga alternativet.
En skolkoncern går i konkurs = bort med alla privata skolaktörer.
Några assistansföretag fuskar, då drar vi ner på assistansen till svårt funktionsnedsatta personer så att deras överlevnad sätts på spel.
När revisorerna i Region Gotland nu granskat regionen handlar det inte om fusk eller att nån slirat på några regler. Men det handlar om kvalitetssäkring och uppföljning. Det visar sig att regionen är dålig, faktiskt ganska usel, på att följa upp att fattade beslut faktiskt genomförs.
Revisorerna har dels studerat vilka rutiner som finns, dels gjort en rad stickprovskontroller på några faktiska beslut och hur de följts upp.
Självklart är det omöjligt för en enskild politiker eller tjänsteman att ha koll på alla beslut. Men med dagens tekniska lösningar borde det gå att bygga in system för uppföljning och kontroll så att det inte ska behöva hänga på den mänskliga faktorn..
En vanlig sorts tillsyn är att studera vad en organisation har för rutiner och handlingsplaner. Finns det fina pärmar med fina planer om hur verksamheten ska bedrivas räcker det för att bli godkänd.
Hur dessa planera faktiskt används är självklart svårare att kontrollera. Men att det finns en plan behöver inte betyda ett dugg.
”Personalen är vår viktigaste resurs” är ett mantra som i lite olika skepnad utgör grunden i de flesta personalpolicydokument. Hur mäter man att detta verkligen präglar verksamheten?
För Region Gotland finns fullmäktigebeslut på att det i anslutning till alla, alltså samtliga, beslut ska göras en konsekvensutredning utifrån barnperspektivet.
Alla beslut ska också landsbygdssäkras, det vill säga att man ska analysera hur den gotländska landsbygden påverkas.
Görs detta? Kanske nästa fråga för revisorerna att titta närmare på.
Ett dokument som länge utgjort grunden för hela regionens utvecklingsarbete men som nu ska skrotas är Vision 2025. Efterföljaren till Vision Gotland 2010 vars viktigaste mål varit att öka invånarantalet till 65 000 invånare.
Regionens visioner ska omformuleras och uppdateras. Men om det inte finns nån uppföljning eller plan för att nå sina visioner, riskerar man att få ännu en hyllvärmare med fina slagord som gör sig bra i årsredovisningen men som inte går att mäta.