25 procent av alla gymnasieelever i Sverige går ut utan fullständiga betyg eller hoppar av innan det är dags för studenten.
25 procent.
Var fjärde elev.
Detta borde vara toppnyhet i medierna varenda dag och högst upp på den inrikespolitiska agendan lika ofta.
Det är ju faktiskt inte klokt.
Vi kan göra det hur obligatoriskt vi vill för alla unga att börja gymnasiet när vi misslyckas så kapitalt med att få dem att klara sig genom det.
Det finns inte mycket som diskuteras så mycket som behovet av insatser i den svenska skolan. Åsikter om olika grepp står emot varandra och det den ena är övertygad om är det bästa, är total katastrof för den andra.
Betyg eller inte samt krav på mobilförbud är signalpolitik som gör varken från eller till om eleverna inte lyckas tillgodogöra sig undervisningen.
I de inslag SVT gjort för att uppmärksamma krisen i gymnasieskolan berättar en elev att ingen brydde sig om att han slutade komma till skolan. Han sade sig fullt införstådd med att det var hans eget ansvar men i efterhand tror han att han skulle ha omprövat sin inställning om skolan varit på honom om hans frånvaro.
Den senaste tidens rapportering och larm från lärare om hur skolan inte klarar att stå emot elever som stör och förstör för alla andra gör inte bilden av läget bättre.
I P4 Gotland kunde vi i veckan lyssna på gotländska elever som drabbas av minst två inställda lektioner i veckan och mycket tid för egna studier.
Eleverna får inte ta ledigt ens en dag under gymnasiet. All frånvaro räknas därmed som olovlig och noteras noga, såvida man inte är sjuk förstås.
Men lärare kan ställa in hur många lektioner som helst utan att vikarier sätts in.
En gymnasieexamen är den största gemensamma nämnaren om man ser till vilka faktorer som skiljer dem som får jobb efter skolan och de som inte får det. Hur ska vi då se på den närmaste framtiden när var fjärde ungdom inte klarar eller vill avsluta sin gymnasieutbildning?
Det är ju inte bara de enskildas val eller dilemma utan det drabbar hela samhället. Vi behöver arbetskraft, nån som ser till att hjulen snurrar, att välfärden är bemannad. Problemet är sannerligen inte bara teoretiskt eller en förlust för individerna.
Parallellt med denna utveckling finns en utbredd syn på utbildning och bildning som något snobbigt. Nåt som inte tillför mer än vad man kan lära sig i ”livets hårda skola”.
Vid sidan av vetenskap och lärosäten finns ett ”universitet” av ”alternativa källor” som kan tala om för dig att allt man lär sig på de ”riktiga” skolorna är bluff och båg. Tack vare detta kan populismen växa och partier med enkla lösningar på komplexa samhällsproblem likaså.
En annan del i denna utveckling är det ständiga påståendet att man inte får tycka vissa saker, att vissa åsikter tystas ner. Inte sällan är det personer som har en egen plattform att uttrycka precis dessa åsikter som påstår att de inte omfattas av yttrandefriheten. Att Sverige är ett land på diktaturens gräns.
Det är inte alltid utbildning är ett vaccin mot obildade påståenden.