Ännu en makalös Almedalsvecka är över. Även om man varit med många gånger och är förberedd blir det lite av en glädjechock när det plötsligt finns hundratals intressanta evenemang att bevista, varje dag.
Hur ska man då sammanfatta veckans absoluta kärna, det vill säga hur partierna valde att agera under sina dagar?
Per Bolund och Miljöpartiet presenterade sitt krav att all trafik ska vara fossilfri om tio år. Att sätta upp konkreta tidsplaner för förändring är bra. Ambitiösa mål likaså. ”Det-går-inte-mentaliteten” har gått på pumpen förr och det är befriande med lösningsorienterade politiker.
Ulf Kristersson och Moderaterna har ännu inte riktigt hittat sin nya roll efter partiledarskiften och nedgång i opinionen. Ska man vara ett traditionellt moderat parti eller ska man kliva ännu några steg åt höger?
Moderaterna vill att språket måste uppvärderas som nyckel in i det svenska samhället. Klokt i grunden men förslagen som bara handlar om att ställa högre krav på invandrarna vittnar om var man anser att problemet ligger.
Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet inser mer och mer att deras position i det nya politiska landskapet är en helt annan än den de vant sig vid.
Plötsligt har de inget att säga till om när Socialdemokraterna och Miljöpartiet samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. De fortsätter engagerat att kräva mer åt alla men när Jonas Sjöstedt förklarade att Stefan Löfven lovat ”att försöka” få igenom Vänsterpartiets krav var det som att till och med Jonas Sjöstedt vacklade i tron.
Nyamko Sabuni och Liberalerna drog den näst största publiken i veckan, inte bara för vädrets skull, många var intresserade av den nya L-ledarens första officiella framträdande.
Det blev inget tal som kommer att gå till historien men ändå en klar markering att man står fast vid Januariavtalet och inte har några planer att följa med Ebba till Jimmie-land.
Annie Lööf och Centerpartiet fokuserade på klyftorna som drar isär Sverige, geografiskt men också socialt. Landsbygdsavdraget presenterades och en tydlig markering att för Centerpartiet är landsbygden inget särintresse.
Magdalena Andersson och Socialdemokraterna dundrade på om alla orättvisor som de aldrig kommer att acceptera.
Vi minns alla butlern i tunnelbanan, kanslern för industrin och nu ska det skapas en kommission för välfärden.
Ebba Busch Thor var i det närmaste övertaggad i sitt tal och har den senaste veckan eskalerat i sin omvandling till SD-partner. Hon har anammat såväl public service-föraktet som offermentaliteten med stor entusiasm.
Alla partier måste kunna samarbeta med alla i sakfrågor säger hon i ena stunden för att i nästa andetag i oerhört barnsliga ordalag raljera om ”kohandeln” som ligger till grund för Januariavtalet.
Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har liksom Sjöstedt och V hamnat utanför den politiska hetluften de senaste månaderna vilket är både befriande och rättvist.
Att SD nu vill hbtq-tvätta sitt anseende genom att kräva indraget bistånd till länder som förbjuder homosexualitet är ännu ett gigantiskt glapp mellan polerad yta och tonen i de egna leden.