För inte så många år sedan var politiskt engagemang något naturligt och ofta något man var stolt över. Man bar en nål med sin partisymbol, att tala om var man stod politiskt var en självklarhet. Man drevs av ideologi och politisk övertygelse och detta sågs som något positivt och hedrande.
I dag råder en ängslighet kring politiskt ställningstagande som bidragit till en beröringsskräck som ibland blir parodisk. Att vara emot rasism har till exempel blivit politiskt eftersom vi nu har ett parti i vår riksdag som kan känna sig utpekat.
Att ha ett vänsterperspektiv jämställs fortfarande i stort sett med att vara neutral. Allt som inte är ”vänster” är ”höger” och om vänster innebär neutralitet så är höger mer eller mindre suspekt. Mitt emellan traditionell höger och vänster bollas den heta potatisen SD som båda sidor desperat försöker kasta i den andras knä.
Ändå fokuseras allt på just detta parti non grata. Istället för att bedöma varandras argument utifrån rimlighet och konsekvens ska det bedömas utifrån i hur hög grad det ”gynnar SD” alternativt ”gynnar rasism”.
På den andra sidan ägnas orimligt mycket politisk analys för att ”bevisa” att public service har en politisk agenda som står fast förankrad till vänster.
Flera undersökningar visar att svenska journalister röstar mer till vänster jämfört med snittet för allmänheten. Detta tar somliga som intäkt för att medier har en politisk agenda. Sanningen är snarare att journalister i allmänhet är ganska ointresserade av att ta politisk ställning, det är ingen myt eller klyscha att man vill stå fri från makten. Det är både sant och en förutsättning för att kunna jobba.
Politikerförakt har blivit var mans accessoar. I SVT-såpan ”Stjärnorna på slottet” uttryckte stjärnorna sina fördomar om politiker: ”Ett gäng back-stabbers som klättrar på varandra, det är vad det är” klargjorde skådespelaren Stefan Sauk.
När Marika Lagercrantz försökte försvara politiken som grund för demokratin, blev hon genast misstänkliggjord av Sauk och även Claire Wikholm eftersom Lagercrantz, som före detta kulturattaché, ”fått smaka på gräddsåsen”. ”Klart att hon försvarar det” konstaterar Stefan Sauk och visar med sin berömda ögonbrynsakrobatik hur suspekt han anser detta vara.
Man är numera van att möta denna antiintellektuella inställning till politik och politikers vardag i debatten i framför allt sociala medier, men att höra samma ton och formuleringar från Sveriges ”kulturelit” gör en onekligen lite mörkrädd.
Samtidigt visar det hur etablerad bilden är av politiker som tänker på en enda sak och det är sin egen karriär. Värna sitt revir och ha sin egen rygg fri och klia andras för att uppnå allt detta.
Alla som försöker nyansera bilden, berätta om en annan version av politikens villkor, bemöts ofta på samma nedlåtande sätt som Marika Lagercrantz.
Oavsett orsaker och vem som är att skylla på så är det ett demokratiskt dilemma av stora mått om politiken inte längre är en naturlig del av vårt samhälle.
Om det blir ett skrå för några få. Så som Stefan Sauk med flera påstår att det redan är.