Vi har en statsminister!
Och på måndag även en regering.
Nu återstår att invänta landets undergång som aviserats från den konservativa kanten.
Eller också kan alla sätta sig ner, andas och återuppta arbetet. Det är ju faktiskt nu det börjar. Nu ska alla löften och avtal infrias. Hemliga överenskommelser måste i sinom tid avslöjas, finns de eller finns de inte?
Jonas Sjöstedts trovärdighet sattes på spel när han i går återigen påstod att han och Stefan Löfven har en överenskommelse som helt eliminierar alla löften han gett L och C om att V skulle hållas utanför.
Jag tror att det snarare handlar om en märklig tolkning av skrivningen i Januariavtalet som talar om att Vänsterpartiet inte ska få inflytande över den politiska inriktningen.
Det ligger fast.
Däremot kan självklart ingen hindra Vänsterpartiet från att ha inflytande i riksdagens beslut. Hur skulle det gå till?
Vi behöver alla lägga alla dessa krumbukter åt sidan. Vi kan inte göra en repris på konstigheterna som pågått kring SD och köra samma varv med Vänsterpartiet.
De får rösta som de vill på vilka förslag de vill. Vill nån samarbeta med något av partierna får man däremot acceptera att andra potentiella samarbetspartners drar sig undan.
Vid gårdagens omröstning gav partierna en mycket bra och tydlig bild av sina nya positioner i det nya politiska landskapet. Annie Lööf (C) fick en, med riksdagsmått mätt, rekordlång applåd efter att ha svarat på Jimmie Åkessons (SD) högst irrelevanta kommentar om hennes klädval.
Förutom att han är uppenbart färgblind och kallade lila för röd, är det konstigt att en partiledare kan hålla en så konstant låg nivå och ändå ha så stort stöd och förtroende hos svenska folket.
Jimmie Åkesson fortsätter också att kalla Moderaterna och Kristdemokraterna för sina bundsförvanter och beskrev att de tre nu kommer att bedriva en intensiv konserativ opposition i riksdagen.
Vi får se hur det går med den saken.
Det blir hur som helst en balansgång för Stefan Löfven att klara sig undan att avsättas.
Här ligger ett stort ansvar på Kristdemokraterna och Moderaterna. De har aviserat att de avser fälla regeringen även om det kommer att ske genom att Vänsterpartiet kräver det om S/MP-regeringen lägger fram den borgerliga politik de kommit överens om i Januariavtalet.
Det blir svårt med logiken och den konsekventa linjen om M och KD fäller Löfven för att han inför borgerlig politik samtidigt som man i hårda ordalag kritiserar C och L för att värdera avståndet från SD högre än att stödja en borgerlig M/KD-regering.
Den som väljer att fälla regeringen av princip, för att man kan, behöver ha en väldigt bra förklaring till varför man inte under fyra månader lyckades formera ett alternativ till den regering som tillträder på måndag.
För att bara säga nej och vara emot är ett agerande ovärdigt landets högst beslutande församling.
En helt annan sak är det om regeringen väljer att svika den överenskommelse som ligger till grund för att vi efter fyra månader faktiskt har en regering.
Då är ansvaret Sten Löfvens.
Men detta är hypoteser om framtiden. Låt oss ge nutiden en chans.