Regeringen och dess samarbetspartner Vänsterpartiet fokuserar hårt på att privata aktörer kan göra vinster i välfärden. Som ett problem alltså.
Hade en promille av detta engagemang handlat om kvaliteten i verksamheten hade det varit lättare att förstå.
Och även om man retoriskt försöker få det till att det finns partier som tycker det vore lämpligt att privata företag bedriver undermålig verksamhet för att samla pengar till ägarna så finns det ingen som tycker det.
Både fienden och problemet är som en hägring, när man vill se närmare på den försvinner den.
De två konkreta exempel som brukar användas är JB-koncernen och Carema.
Men de flesta privata aktörer är uppskattade av medborgarna. Om problemet varit omfattande med regelmässigt fusk med det uppdrag man fått samhällets förtroende att utföra, då hade det varit mer förståeligt att straffa även dessa på grund av att så många missköter sig.
Men nu verkar inte själva kvaliteten ens vara en fråga, utan det är privata företags möjlighet att göra vinster.
SVT Nyheter rapporterade häromdagen att de fått uppgifter om att regeringens utredare, förre socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, kommer att lämna ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.
Carola Lemke, vd för Svenskt Näringsliv, kommenterade det så här till SVT:
”Detta är ett orimligt och omotiverat ingrepp i den privata äganderätten. Det finns många problem inom välfärden, men att företag skulle vara för lönsamma är inte ett av dem. Jag är mycket bekymrad över om regeringen skulle lagstifta efter myter istället för att göra något åt de verkliga problemen”.
För alla med någorlunda insikt i hur företagande fungerar står det klart att det blir större konsekvenser än att man ”inte kan plocka ut stora vinster” från sin verksamhet.
Det fungerar inte som i offentlig verksamhet där man kan gå med underskott för att börja på noll så fort året är slut.
Det borde finnas andra vägar att få bort det fåtal som missbrukar sitt uppdrag än att kasta ut alla uppskattade och välskötta företagare med badvattnet.
Här finns också ett pedagogiskt dilemma i att förklara att ett vinstförbud inte bara skulle få bort fifflarna utan också den uppskattade vårdcentralen eller skolan man har valt för sig själv och sin familj.
Och varför inte lära av de privata aktörerna? Istället för att se det som ett problem att de lyckas vara lönsamma kanske man kunde undersöka vad som skiljer verksamheterna åt?
Det är samma regler som gäller, förutom att de privata lever med ett underskottsförbud eftersom återkommande sådana skulle leda till konkurs.
Och en annan kärnfråga: om det är kvaliteten som man värnar, hur hjälper det brukare i offentligt driven välfärd att de privata inte får gå med vinst?
Jag tycker det skulle vara bedrövligt om gotlänningarna inte längre skulle ha tillgång till Attendo, Hattstugan, Diaverum, assistansbolagen eller Atheneskolan.