Sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker i samtliga landets landsting jobbar varje år så mycket övertid att det motsvarar ett mellanstort landsting.
Det rapporterar Vårdförbundets tidning Vårdfokus.
”Den ungefärliga kostnaden för övertiden förra året uppgår till 1,05 miljarder kronor. Det hade räckt till att anställa 2 029 personer med en genomsnittlig landstingslön” konstaterar tidningen efter sin granskning.
Detta sätt att behandla sina anställda är obegripligt helt utan några andra jämförelser eller paralleller.
Men lägger man till statens oro över bristen på personal för dessa viktiga välfärdsjobb blir det absurt. Lägg därtill de styrande politiska partiernas plakat om rätt till heltid, som enligt vissa dessutom ska vara kortare än den är i dag, och teori och retorik krockar med en ljudbang som spräcker ens trumhinnor.
För det är inte giriga privata vårdföretag som behandlar sina anställda så här. Det är landets politikerstyrda landsting. Politikerna sitter på hela makten att förändra de anställdas villkor.
Ändå ägnas de rödgrönas hela kraft i frågan åt att få bort de privata aktörerna, de alternativ som finns för sjuksköterskor och annan personal att välja något annat.
Istället för att åtgärda problemen i de egna verksamheterna, de stora underskotten, personalens flykt från välfärdsjobben, säger man att allt är det privata näringslivets fel.
Miljonunderskott är ingen fara, hypotetiska vinster måste bekämpas.
Personal, patienter, brukare och elever är nöjda men de begriper inte sitt eget bästa och deras möjligheter att själva välja vårdcentral, skola eller äldreboende måste stoppas.
”Övertiden är en fråga som arbetsgivaren måste jobba med om de överhuvudtaget ska kunna anställa personal i framtiden”, säger Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro i en kommentar om Vårdfokus granskning.
Hon nämner också att ett grundläggande problem är vårdens tvättstugescheman, där personalen hittar lösningarna på arbetsgivarens problem.
Jag tror att hon har helt rätt.
Det talas ofta om att facket rider på paragrafer och gör livet allmänt besvärligt för arbetsgivarna. Det finns sådana fall, men det absolut dominerande är motsatsen. Lagar och avtal nonchaleras och facket tänker att ”nästa gång” ska de driva detta rättsligt.
Som i Vårdfokus reportage där man berättar om regelmässiga brott mot Arbetstidslagen. Lagar är inte något som facket hittat på, det är lagar stiftade av riksdagen.
Men de anställda och de lokala fackliga företrädarna ser ju också problemen och vill ofta medverka till att lösa dessa. Man har alldeles för mycket förståelse och det finns också anställda som helt frivilligt jobbar så mycket övertid de kan få. För oftast är det välkomna extrainkomster.
Här måste arbetsgivare och fack på central nivå vara tydliga med att de avtal man gemensamt kommit överens om ska gälla. Ingen säger något om att allt inte följs i akuta lägen men att regelmässigt låta de anställda ta smällen för dålig planering och bristande ledning är inte okej.
Här behöver facken i välfärdssektorn spänna musklerna och jag är helt övertygad om att de hela allmänheten med sig.