Tusentals svenskar protesterar landet över mot att Sverige skickar ensamma ungdomar till ett land som alla vi andra uppmanas att hålla oss borta från på grund av att det är förenat med fara att beträda landets gränser.
Det man kräver är en paus i utvisningarna till Afghanistan och en mer human inställning till alla dem som vistats i Sverige sedan 2015, som på denna korta tid lyckats lära sig språket, få nya rottrådar och ett nytt sammanhang. På grund av en långsam hantering av deras ansökningar om asyl, har många under processen fyllt 18 och därmed bedöms de på andra grunder än när de kom hit som 16-åringar.
Alla de svenskar som på olika sätt protesterar mot denna hantering bemöts nu på olika sätt som att de inte riktigt förstår. Som att de egentligen inte bryr sig om flyktingarna utan bara vill framhålla sin egen förträfflighet. Som att de tycker att Sverige ska strunta i asylskäl och lagar, att vi ska ta emot ”alla”, helt utan prövning.
Jag förstår inte riktigt hur man kan placera sig själv helt utanför verkligheten för dessa människor, inte se vad som händer, inte se individerna, bara peka på allt som styrker argumenten att skicka dem ”tillbaka”. Hur kan man bortse från fakta som att många aldrig ens varit i Afghanistan?
En gemensam nämnare för vad som skiljer de olika ståndpunkterna åt är hur nära de berörda människorna man befinner sig. Hur många man pratat med och hur mycket man vet om de livsöden som fört dem hit.
Om det hade ställt orimliga krav på oss som samhälle att låta dem stanna hade det varit en sak. I verkligheten har många av dem redan ordnade förhållanden. Inte minst här på Gotland har många skapat sig en ny ordnad tillvaro på egen hand i samarbete med alla de fantastiska volontärer som tagit emot dem från dag ett.
Sverige borde tacka och ta emot. Det är inte bara dom som behöver oss, vi behöver dem. Europa kommer att tvingas konkurrera om arbetskraft för att klara välfärden framöver.
De som hänvisar till lag och teori vill gärna ge en bild av att det handlar om oregerliga mängder med människor. Man frågar sig varför det är just dessa personer som kommit hit, att de som egentligen behöver vår hjälp lämnas kvar. Det finns fog för en större omtanke om alla som inte lyckats fly. Att det ofta är pojkarna som får/tvingas åka. Men när denna omsorg aldrig följs upp med några tankar om hur vi ska hjälpa dem, utan bara är ett argument för att inte hjälpa dem som faktiskt kom hit, då verkar det som att det inte handlar så mycket om omsorg trots allt.
Det är ingen enkel och självklar fråga att ta sig an. Självklart måste vi ha tydliga regler för vad som är skäl för asyl. Men vi måste också ha tydliga och klara skäl till varför vi ska skicka tillbaka människor till en tillvaro där vi vet att de riskerar sina liv.
Ali Popal är en av alla som överlevde flykten från Afghanistan, via Turkiet, i rangliga och överfyllda gummibåtar över Medelhavet. I september 2015 mötte han gotländska Magnus Olsson och Charlotte Österholm på grekiska ön Lesbos. Ett möte som ledde till en framtid för Ali på en annan ö, långt norrut.
Ali har nu bott på Gotland i två år. Lärt sig svenska, fått många nya vänner och en gotländsk familj. Nyligen fick han fast jobb. I dag kan du läsa om Ali Popal på nyhetsplats i GT. Han ska utvisas. Nu finns ännu ett antal stationer att passera med hopp om att få till en ändring av Migrationsverkets beslut.
Runt om på Gotland finns många andra i samma situation. Ungdomar som flytt från risken att bli inkallade som soldater i Assads armé. Eller förföljas och dödas på grund av vilka de är.
Världens förmodligen äldsta flykting, Bibikhal Uzbeki, från Afghanistan, är 106 år och befinner sig nu i Sverige. Hon ska också utvisas, förmodligen helt enligt reglerna det också.
Flera exempel finns på personer med hårt eftertraktad spetskompetens i olika branscher som etablerat sig här i landet i flera år, men som efter åratal av handläggning ska utvisas.
Hur ska vi orka leva med dessa beslut i ett mänskligt perspektiv?
Vad ska vi svara när kommande generationer frågar hur vi tänkte?
* * *
Tre gånger bara den senaste veckan har de fegaste av fega mördarpack än en gång visat sina trynen i terrordåd där fordon och knivar använts som vapen för att meja ner oskyldiga människor på gator i Charlottesville, Barcelona och i går även finska Åbo.
Attacker mot vårt öppna och demokratiska samhälle, begångna av två olika mördarsekter som aldrig kommer att vinna.
Tankarna går till alla som förlorat sina nära och kära.
Eva Bofride