Kulturen och dess utövare brukar vara något av det första de ger sig på som vill störta demokratin.
Kulturen kan vara livsfarlig för makthavare som vill ha full kontroll över befolkningen och de budskap som skickas ut. Står det någon bredvid och häcklar detta budskap spricker den auktoritära fasaden och folket skrattar åt den roliga nidbilden.
Skrattande människor är svåra att skrämma.
En god ledare inser att det ingår i rollen att bli både granskad och driven med. En vass politisk satir är en viktig del i den demokratiska apparaten. Framför allt kan en demokrati mätas i hur makten ser på konsten och kulturen.
När någon lägger förslag på att politiken på olika sätt ska dirigera kulturen bör stora varningsklockor att ringa. Det är viktigt att lyssna på dessa.
Initiativen tas ofta i skydd av något alibi som på olika sätt förutsätts ursäkta inskränkningarna i den konstnärliga friheten.
Även om man inte har några politiska motiv bakom sin vilja att styra konsten bör alla dessa försök stävjas i sin linda. Det finns ju många som också anser sig rätt person att bedöma vad som är ”bra” konst och inte.
Konsten är utsatt för ständig bedömning. Det ingår i hela konceptet att ha en vass och påläst kritik av konsten och övrig kultur.
Men det är inte politikerna som ska recensera den.
Det finns konstnärliga uttryck som är obegripliga för somliga, till andra talar de ett tydligt språk.
”Vita brevis, ars longa, occasio praeceps, experimentum periculosum, iudicium difficile” sa Hippokrates (460-37 f Kr) och det betyder ”Livet är kort, konsten lång, rätta tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”.
Både talesättet och det faktum att det är högaktuellt över 2 000 år senare visar att konsten är evig, en tidsmaskin som för oss mellan nu och då, nu och sen. Faktiskt helt fantastiskt.
Konstens och kulturens betydelse för människorna och för samhället är konstaterad så många gånger att diskussionen borde vara överflödig.
I kväll är det premiär på Romateaterns uppsättning av Shakespeares King Lear. Pjäsen har, jämfört med Hippokrates visdomsord, ”bara” drygt 400 år på nacken men även här finns en aktualitet som är påtaglig. Om hur makt och pengar kan förgifta och få människor att göra de mest fasansfulla saker.
Så nu när vi är överens om att kulturen är en omistlig del av vår demokrati, vad gör vi då? För även om politiken inte ska in och peka ut kulturens riktning eller innehåll är det ändå politiska beslut som i mångt och mycket utgör livsvillkoren för densamma.
Det går att tjäna pengar på kultur men få institutioner, vare sig små eller stora, kan gå runt ekonomiskt av sig själva.
Hur mycket får kulturen kosta och inte minst, vilka ska få pengar och vilka ska inte?
”Portföljmodellen” innebär att statliga kulturella stödmedel inte ska åtföljas av detaljföreskrifter om hur de ska användas utan att det ska lämnas till den regionala nivån.
Regionens egna insatser, både med investeringar och pengar för drift, ska ständigt ställas emot behoven som finns i vården, skolan och omsorgen.
Man kan inte ställa grupp mot grupp heter det ofta men det är ju precis det som måste göras.
Vem värnar kulturen som en del av välfärdens kärna?
Finns det något parti på Gotland som aktivt och konsekvent driver en politik för kulturen?
Upplys mig gärna för jag kan inte se den.