När jag läser om elever som anmäler sina lärare för att ha blivit kränkta av att läraren ingripit när eleven stört ordningen i skolan, brukar jag tänka på min egen skolgång i lågstadiet på den gotländska landsbygden.
Hamnade man i onåd hos skolläraren då kunde man lyftas i öronen (bokstavligt), straffas med att tvingas tvätta lärarens privata bil, eller få sitta under katedern och spela hund medan läraren sparkade på ”hunden” och sa till den att vara tyst.
Det var en annan tid och det fanns självklart inget gott med denna tingens ordning. I efterhand ryser man ju för hur det kunde få gå till.
I skolans värld i dag finns en debatt om vem som egentligen besitter makten och auktoriteten, lärarna eller eleverna.
Lärare anmäls för att de fysiskt lyft bort elever som vägrar lyda och fortsätter störa för övriga elever. Ibland rinner sinnet och en lärare kan använda kraftigare insatser än vad som behövs. Då ska detta självklart få konsekvenser.
Men vad händer när lärare låter bli att ingripa när elever kränker andra av rädsla att själva bli anmälda för kränkande handlingar mot eleven som orsakar stöket?
Ja, inte blir det någon bra situation, så mycket kan vi väl enas om.
Det borde dock göras klart vad som inte är kränkande och det är bland annat konsekvenser av att alltid komma försent eller att störa lektioner så att andra inte kan tillgodogöra sig lektionen.
Vi ser alla då och då kommentarer från lärare som vittnar om att orimligt mycket arbetstid går åt till att handha konflikter och ordningsfrågor.
Jag kan tänka mig att det även går åt en hel del tid för att svara på föräldrars frågor och krav gällande deras barns förhållanden i skolan.
Lärare är också generellt trötta på alla oss som tycker saker om deras jobb. Vad vi anser att de behöver och hur skolan borde fungera.
Själva verkar lärarna generellt eniga om att nya reformer och nya tjänster som stödfunktioner inte är lösningen.
Lösningen är fler lärare. Utbildade och behöriga lärare.
Här uppstår problemet att lärarutbildningen lockar så få att kraven för att komma in på utbildningarna är löjligt låga.
Om man sedan dessutom efter en lång utbildning inte får ägna arbetstiden åt att i huvudsak vara lärare så förstår nog var och en att attraktionskraften inte ökar.
Jag kan tänka mig att läraryrket vore en intressant väg för många som jobbat i andra branscher men som vill byta bana när man kommer upp i medelåldern.
Men att i 40-50-årsåldern sadla om och investera i en utbildning på 4-5,5 år är inte ett alternativ för alla. Särskilt inte som studiestödssystemet är ordnat för att motverka omskolning efter 47 års ålder.
Snabbspår till yrket finns för nyanlända vilket är väldigt bra.
Flera lärosäten har också följt Högskolan Dalarnas exempel och startar lärarutbildningar där studenterna jobbar deltid i skolan med lön från dag ett.
Kraven på lärarna ska inte minska men fler och lättare vägar in yrket är av godo.
I slutänden landar dock allt i att det ska vara ett yrke som lockar.