Det var ju ingen större skräll att Kristdemokraterna nu tar steget över tröskeln och bjuder in Sverigedemokraterna till överläggningar.
Än en gång finns dock anledning att påpeka skillnaden i att rösta på samma politiska förslag och att ”samtala”, det vill säga förhandla. Man behöver inte samtala om något man är överens om.
Sverigedemokraterna har röstat med både Alliansen och de rödgröna, i och för sig har orimligt många försökt få det till att de samarbetar när det handlat om ens politiska motståndare, inte en själv. Men det är fortfarande inte samarbete och det är fortfarande inte en förhandling.
Sätter man sig däremot och förhandlar om vad som krävs för att man ska rösta på samma sak, ja, då är läget ett helt annat och det här som Kristdemokraterna nu bryter ny mark.
KD och Moderaterna har hittills gett sken av att deras förslag i den regering man hade tänkt sig, mirakulöst skulle få bifall i riksdagen utan att nån förhandling behövde ske med Sverigedemokraterna.
Nej, vi ska inte samarbeta. Nej, det finns inget nytt konservativt block bestående av M, KD och SD.
Så har det låtit ändå fram till nu.
”Detta hade varit ärligare att berätta innan valet” skrev Annie Lööf (C) på Facebook i en träffande pik till Ebba Busch Thor som häromdagen i en intervju i SVT försökt få det till att det hade rått tveksamheter kring Centerpartiet i regeringsfrågan. Ebba Busch Thor framhöll att det faktum att Centerpartiet helt hade stängt dörren att regera med stöd av SD var något ”hon kunde ha sagt före valet i så fall”.
Många andra tyckte nog att det var just det budskapet som gick tydligast fram från Centerpartiet. Nejet till SD.
Kritiken mot de partier som inte vill sätta sig vid förhandlingsbordet med SD är lite konstigt. Man anses ”inte kunna hantera” partiet, man har ”beröringsskräck” av nån sorts barnslig princip. Att det bara handlar om att SD ska rösta på ens förslag, inte tvärtom.
I själva verket handlar det om de mest grundläggande av alla värderingar som man anser är överordnade innan man kan överväga att samtala eller förhandla med ett politiskt parti.
Vill man samarbeta med ett parti som föraktar vår liberala demokrati, som vill inskränka den fria pressen och som anser att människor har en ”nedärvd essens” som skiljer sig åt beroende på i vilket land du är född?
Tycker man att denna värdegrund är detaljer man kan se förbi för att få stöd för sina egna förslag? Varför skulle SD ge sitt stöd utan att kräva något tillbaka vid formella samtal?
Kritikerna mot Januariavtalet brukar också lite nedlåtande konstatera att partierna bakom uppgörelsen struntar i sin sakpolitik för att bara ägna tid åt sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.
Så kan man se det. Man kan också se det som att man enas kring att inte vika ner sig när det gäller att stå upp för de värderingar som SD vill rasera.
Centerpartiet och Liberalerna valde väg i höstas. I går tog KD sin väg. Nu väntar vi bara på Moderaterna.