Mats Jönsson skrev häromdagen på denna sida om hur entreprenörer med ”galna idéer” ofta kan väcka visst löje när de presenterar sina idéer.
Visst är det så. På Gotland säger vi ofta ”Det går aldrig”.
Det finns ibland till och med nån sorts förhoppning om att saker och ting ska gå åt skogen. Jag själv är nog lite för naiv åt andra hållet, jag vill tro på alla idéer som tillför något nytt, gör något gammal bättre. Att det händer något helt enkelt.
Det som de flesta just nu älskar att dissa är den nya kryssningskajen.
Ingen kan se in i framtiden men däremot kan man använda fakta och beprövad erfarenhet för att göra en bättre analys än att ”tro” att det är att kasta pengarna i sjön, bokstavligt talat.
Om kryssningstrafiken ökar i hela Östersjön men minskar på Visby, beror det då på att just Visby är ointressant eller att tillgängligheten inte är pålitlig?
Är det möjligt att alla inblandade, både finansiärer och byggnadsingenjörer är så okunniga att de inte förstår att projektet är dömt att misslyckas på alla sätt?
Hur det sen ska bli framgångsrikt mer än för Visby är en fråga helt upp till oss själva. Om vi sätter i våra fönster (bildligt talat) och tittar när förvirrade kryssningsresenärer kliver i hamn och inte möts av någon eller något, ja då kan vi ju säga: vad var det vi sa? De går bara runt lite i Visby sen åker de.
Går vi däremot ut och hälsar dem välkomna, erbjuder en rad olika paket att köpa beroende på hur de vill tillbringa sina timmar på Gotland, ja då ökar i alla fall chanserna att nån ska hänga på till Fårö eller Storsudret.
Många spännande paket finns redan klara, både i Visby och på landsbygden.
Men vill fler få del av den förväntade ökningen av kryssningsresenärer måste det också till egna insatser. Vi är så vana att folk kommer hit utan att vi behöver anstränga oss.
I år ökar antalet platser till och från Gotland betydligt i och med Gotlandsbåten. Även här finns en ökad kapacitet som vi behöver möta om vi ska tjäna pengar och utveckla en av våra främsta basindustrier: turismen.
Är vi beredda?
Josefin Nilsson.
Ännu går det inte att ta in att hon inte finns mer.
Jag läser orden gång på gång men overklighetskänslan försvinner inte.
Att vi är så många som reagerar så starkt handlar inte om lokalpatriotism eller idoldyrkan. Vi är många som identifierar oss med henne (och hennes syster Marie), som människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. De har alltid varit en naturlig del av vår tillvaro och vår identitet.
Josefin var en rock star på ett sätt som mest är accepterat för män. Hon levde livet fullt ut och inte alls på samma gång.
Hennes dåliga självkänsla tillsammans med den håll käften-attityd hon hade på scenen, den kombinationen var unik i sitt slag. Hon var älskad av hög och låg.
Efter år av ohälsa var hon de sista åren på väg upp och ut, mot en ny karriär. Nya vingar hade vuxit ut och ingen kunde väl ana att dessa vingar skulle användas för att lämna oss.
Mina tankar går till hela familjen Nilsson.