Konflikten mellan bevarande och utveckling är en fråga som debatterats i vågor under väldigt många år här på vår ö.
Både vad gäller kulturarvet och våra naturvärden.
Inget av det har uppstått av sig självt, det är människans påverkan som skapat de värden vi nu, med all rätt, jobbar hårt för att bevara.
Samtidigt finns motsättningen i att om våra förfäder diskuterat som många gör i dag, att det är en viss tid i historien som ska konserveras och bevaras, hade vi inte haft många av de fina miljöer vi i dag anser så värdefulla.
I diskussionen om planerna för ett kvarter på Södertorg anklagas de som vill förändra att endast ha girighet som drivkraft. Det är för att tjäna storkovan man vill riva befintliga hus och skapa en ny miljö.
Med tanke på de, för den tiden, enorma kapitalistiska drivkrafter som i mångt och mycket skapat det Visby som i dag är skyddat som världsarv av Unesco, blir det snudd på komiskt.
Företag och personer med kapital som vill bygga och satsa på olika projekt beskrivs ofta i dessa termer. Girighet och egoism är det man tror driver dem.
Samtidigt kunde vi i gårdagens Gotlands Allehanda läsa om hur företagare som regel arbetar långt mer än vad som är tillåtet enligt de flesta avtal för anställda. Att jobba 70-timmarsveckor och bara kunna drömma om fyra veckors sommarsemester är nog mer vanligt än att ägna dagarna åt att räkna pengar.
Det har också framhållits som att det skulle vara demokratiskt ifrågasatt att politikerna går emot tjänstemännens förslag. Skulle det vara på något sätt anmärkningsvärt så borde vi i konsekvensens namn kunna lägga ner alla politiska nämnder.
Självklart är det ett politiskt beslut, dessutom taget i stort sett i politisk enighet. Endast Miljöpartiets representant i nämnden röstade nej, med stöd av icke tjänstgörande ersättare från Feministiskt Initiativ. Alla andra partier: Centerpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna röstade ja och Liberalerna som inte heller hade någon tjänstgörande i nämnden, var också för.
Nu får den fortsatta behandlingen av ärendet avgöra om byggnaderna har ett sådan kulturhistoriskt värde att de ska stå kvar, eller om planerna att återskapa köpmansgården och göra den tillgänglig anses ge kvarteret nya värden, värda att bevara för kommande generationer.
Med det sagt välkomnar jag att frågan blir ordentligt genomlyst och att kritiska farhågor prövas noggrant och av sakkunniga. Det som rivs kan inte återställas, det är borta för alltid.
Däremot är oron för att beslut ska bli prejudicerande enligt mig överdriven. Alla beslut tas utifrån sina egna förhållanden. Att något tillåts på den ena platsen betyder inte att det per automatik är okej för någon annan.