Om man ska vänta på att tiden har sin gång tills vi får en jämställd värld där kvinnor och män delar lika på både makten och pengarna, då får vi vänta.
Det visar sig också att om jämställdhetsfrågorna halkar ner på den politiska agendan så har jämställdheten en tendens att sakta ner eller till och med backa.
Hot om kvotering är en bra metod för att få styrelser och ledningar att rekrytera lite mer strukturerat än att bara göra som vanligt, det vill säga ta en man.
I går lämnade Gotlands landshövding, Cecilia Schelin Seidegård, över betänkandet: Mål och myndighet – en effektiv styrning av jämställdhetspolitiken, från den utredning som hon har lett för att analysera det politiska jämställdhetsarbetet.
Somligt har blivit bättre medan annat stannat av.
Oroande är kvinnors hälsa i vissa grupper och att pojkar halkar efter i utbildningar på grund av en alltmer utbredd ”antipluggkultur”.
Utredningens viktigaste slutsats kan nog appliceras på många andra satsningar: det saknas struktur, långsiktighet, en sammanhållen linje samt uppföljning.
2,6 miljarder kronor har satsats på olika jämställdhetsprojekt sedan 2007. Utredningen konstaterar att de var för sig haft effekt men att samhällseffekten totalt är svårare att mäta.
Det allra viktigaste när man jobbar med jämställdhet är kunskap. Framför allt kunskap i hur vi bemöter varandra och att se mönster som behöver brytas.
Det finns alldeles för många som vill krångla till och politisera i dessa frågor. Att klä pojkar i rosa och flickor i blått är inte jämställdhet eller pedagogiskt.
Det är det däremot att erbjuda alla barn alla möjligheter och inte välja bort vare sig blått eller rosa för att använda en välkänd könsmarkör som exempel.
Jämställdhet associeras ofta till feminism. Och trots så många års feministiskt arbete finns ännu väldigt mycket kvar att göra.
Männen har bara börjat sin kamp för frigörelse, om det ens kan sägas vara en kamp. För de som blir pappor i dag är det lyckligtvis nog relativt självklart att ta ut föräldraledighet när barnen är små. Men alldeles för många förhållanden upptäcker nog sig vara ganska ojämställda vid en separation och det plötsligt blir väldigt jämställt med varannan vecka.
Men vi ska ju inte behöva separera för att uppnå jämställdhet i vardagen.
Politiken är i mångt och mycket ett föredöme vad gäller jämställdhet. Det är självklart att ha som mål en jämnt fördelad representation. Men även här finns det blindskär. Av nån anledning anses det extra bra och jämställt om nån organisation domineras av kvinnor.
För den totala bilden av hela samhället är det självklart ett bidrag till en bättre balans men det är inte jämställdhet.
Det är också oroande att antalet kvinnor i riksdagen har minskat de senaste två åren.
Om man inte är ständigt vaksam på kvoteringen av män så verkar det halka tillbaka i gamla spår.
Jämställdhetsutredningens mest konkreta slutsats blir därför att inrätta en jämställdhetsmyndighet.
Och vad vore mer lämpligt än att denna nya myndighet förläggs i utredarens hemlän?
Dags att börja lobba Gotland.