Det är tio dagar sedan det var 8 mars, den Internationella Kvinnodagen. Ett år återstår tills kvinnors situation ur alla tänkbara, och en del lite krystade, synvinklar ska dissekeras igen.
Polariseringen lär hänga med till nästa år. Feminister som anklagar andra feminister för att bedriva fel sorts feministisk politik. Och så kommer en besviken man och påpekar att ingen bryr sig om männen, någon tipsar då försynt om Internationella Mansdagen som passeras varje år den 19 november utan nåt större rabalder.
I år handlade en hel del om Ebba Busch Thor, KD, som anklagades för att hetsa när hon i en debattartikel skrev att unga tjejer i Uppsala inte vågade gå ut för att de trakasserades av kringdrivande gäng med företrädesvis nyanlända unga män.
Flera artiklar i Upsala Nya Tidning (UNT) har beskrivit problemen och polisen bekräftar i flera artiklar att det stämmer.
Den här ängsligheten är förlamande. Att konstatera att en grupp gärningsmän är nyanlända är inte att stigmatisera alla nyanlända unga män. Lika lite som man utmålar alla svenska män som mördare när man konstaterar att somliga svenska män slår ihjäl sina partners.
Tyvärr gör Ebba Busch Thor exakt samma habravinkel i sitt debattinlägg då hon vill ge sken av att ”de flesta” håller med om Kristdemokraternas jämställdhetspolitik: ”Vi vet också att en överväldigande majoritet vill behålla sin vardagsmakt – att de själva vill bestämma över föräldraledighet, VAB-dagar eller vad barnen får för leksaker”.
Jag vågar lova att inget parti vill bestämma över hur föräldrar tar ut sin ledighet, vem som är hemma med sjuka barn eller vilka leksaker dessa barn ska leka med.
Det sista om leksakerna är ren trollretorik, det andra tyvärr vanliga argument för fler än Ebba Busch Thor.
Det finns ingen annan än föräldrarna själva som bestämmer hur deras privata familjeangelägenheter ska skötas. Det som ofta diskuteras är vilka beslut som ska finansieras av oss alla via skattesedeln, och vilka beslut som man får bekosta ur egen ficka.
I en familj där det finns två föräldrar bör dessa jämställas när det handlar om hur skattepengar ska användas. I grunden är det solklart.
Men med tanke på att historiska mönster sitter kvar från en tid då pappan knappt var med på förlossningen, än mindre ansågs kompetent att vara hemma och ta hand om sina egna barn, är det självklara inte självklart. Ännu. Vi tar myrsteg i den riktningen men än är det en bit kvar.
I just denna fråga handlar det också om att kvinnorna behöver backa och släppa fram papporna.
Hur man löser strikt privata frågor som dessa utgör grunden för en stor del av den ekonomiska ojämställdhet som råder.
Därför behöver det vara klart från samhällets sida att man ser föräldrarna som jämlikar, inte att kvinnan ska ta huvudansvaret och därmed förlora i livsinkomst, karriärmöjligheter och slutligen pension.
I nästan alla andra frågor som rör jämställdhet är det männen som behöver backa. Inte för att hålla tillbaka sig själva men för att det ska finnas utrymme för kvinnor att träda fram.
Det går inte av sig självt.
När chefer tillsätts behöver man bortse från att man ”vet nån” som skulle passa (=en man) för att istället rekrytera professionellt och utgå från formell kompetens.
Jämställdhet har ingen politisk färg. Det handlar inte om ideologi, det handlar om mänskliga rättigheter.