Punkt 20 i Januariavtalet (JA) har lett till en del oro i de fackliga leden.
Det är punkten som handlar om en reformerad arbetsrätt.
Turordningsreglerna ska bli ”mer flexibla” vilket får fackligt insatta att känna en befogad ängslighet. Det är inte svårt att säga upp anställda i dag, det finns flera sätt att bli av med nån man vill bli av med. Problemet är snarare att det kan kosta pengar att gå förbi det som lagen säger om hur det ska gå till.
Att ensidigt försämra anställningstryggheten vore inte bra för någon.
Men motståndet i de fackliga leden är inte kompakt. Det finns en förståelse för att arbetsrätten behöver ses över. Inlåsningsmekanismen med dagens system är inte heller enbart till godo för de anställda. Det är svårt och osäkert att lämna ett jobb man kanske inte trivs på.
Man ”håller sig kvar” för att man inte vill riskera osäkerheten i att inte hitta ett nytt jobb och dessutom riskera att åka ut vid nästa omorganisation som sist anställd.
Något inlägg som kritiserat denna del av Januariavtalet har menat att politikerna inte ska lägga sig i arbetsrätten utan det ska skötas av arbetsmarknadens parter. Ett feltänk eftersom det är politikerna som beslutar om lagar. När det handlar om avtal och allmänna villkor för olika branscher så är det parterna som bestämmer.
Men trots att det är riksdagen som stiftar lagar så har parterna fått möjligheten att styra hur en reformerad arbetsrätt ska se ut. ”Om parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse. I annat fall genomförs utredningens förslag”.
Danmark är det land de flesta sneglar på, där talar man om ”flexicurity”, en flexibel arbetsmarknad där säkerheten ligger i att det är lätt att få ett nytt jobb och där arbetslöshetsersättningen ligger på en högre nivå, men kortare tid.
Den utredning som är bestämd i Januariavtalet ska bland annat ”föreslå hur arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och den anställdes omställningsförmåga stärks”. Här finns en stor möjlighet för anställda att stärka sin position.
För om arbetsgivaren vill hävda att det är kompetens som ska väga tyngst och det finns tydligt uttalat att arbetsgivaren också har ansvar att upprätthålla den kompetens som krävs så minskar också risken att bli uppsagd för att man saknar kompetens. Hängde ni med?
Ett företag skulle aldrig investera i en maskin som ska hålla i 30 år utan att se till att det finns serviceavtal och regelbundna uppdateringar. En anställd däremot kan åläggas att sköta fort- och vidareutbildning helt på sin fritid för att upprätthålla kompetensen.
Skulle arbetsgivarens ansvar stärkas på den punkten skulle det vara ett stort lyft för såväl alla anställda som företaget.
Vill man inte hålla sig uppdaterad och genomgå de utbildningar som arbetsgivaren erbjuder, ja då gör man ju också ett eget val att minska sin anställningstrygghet.
Förslaget som Centerpartiet drivit om att helt ta bort turordningsreglerna för företag med upp till 50 anställda verkar lyckligtvis inte ha passerat Januariavtalet. Det tackar vi för.