Krisen i svensk skola blir mer begriplig när man läser om Lärarnas riksförbunds undersökning som visar att var tredje lärare är rädd att bli anmäld av elever eller föräldrar. I dagens lättkränkta samhälle är det kanske ingen skräll men när lärarna också berättar att det inte hjälper att bli helt friade från misstankar, blir man mer orolig: ” Även om lärarna agerar helt rätt och blir friade, kan de vara körda ändå. Många rektorer väljer att omedelbart lyfta bort anmälda lärare från undervisningen” sa Bo Jansson, ordförande på Lärarnas riksförbund, i gårdagens Dagens Nyheter.
Här framträder en ledarkris mer än en pedagogisk kris. Om skolan väljer att straffa lärare som inte gjort fel ger det en tydlig signal till elever och föräldrar att skolan inte har förtroende för läraren och att man ställer sig på de klagandes sida.
Detta skapar självklart en skola fylld av ängslighet och massor med utrymme för elever att ta makten. Hur man kan tro något annat är obegripligt.
Men vad är då förklaringen till att det har blivit så här enligt Lärarnas Riksförbund?
Jo, det fria skolvalet.
Bo Jansson i DN igen: ”Skolan har blivit en marknad och tyvärr beter sig många rektorer som att kunden alltid har rätt. De är rädda att förlora elever och står därför inte upp för lärarna i deras arbete med att upprätthålla ordningen”.
Så föräldrar skulle alltså välja bort skolor med ordning och reda, med lärare som leder och kräver att eleverna följer skolans regler?
Finns det något som helst belägg för ett sådant påstående?
Nästan hälften, 38 procent, av de lärare som svarat i undersökningen har blivit hotade och nästan hälften anser att hoten ökat de senaste åren.
I dag kan alltså elever tvinga bort lärare som säger till dem att sluta sparka på dörrar eller ber dem stänga av sin mobil under en lektion. Och lärarnas fackliga företrädare vill lösa problemet genom fokusera på skolvalet.
Kan nån snälla säga att de skojar?
* * *
Minns ni svängdörrarna i Reinfeldts första regering?
En obetald tv-licens och en svart faktura till en städfirma nån gång i dåtiden var nog för att nyutnämnda ministrar fick avgå.
I går avgick motvilligt bostadsminister Mehmet Kaplan efter långvarigt umgänge i nationalistiska och högerextrema sammanhang. Han ansåg sig dock inte ha gjort något fel. Hans parti har också uttalat fortsatt förtroende för honom, meddelades också.
Underförstått att han var ett offer för en illvillig granskning och en orättvis regeringskollega.
Kan Miljöpartiet sitta kvar i en regering de snart inte delar en enda politisk idé och numera inte ens värdegrund med?
* * *
Ibland blir det fel att beskriva något generellt utifrån ett konkret exempel.
Mitt resonemang i lördags kring frukostmöten står jag fast vid, dock började länsstyrelsens frukostmöte som jag skrev om klockan 8.30.
Då har också de flestas arbetsdag börjat så det var ett olyckligt exempel i sammanhanget.