När Metoo-uppropen kom slag i slag, från bransch efter bransch, tusental efter tusental, var det som en chockvåg gick genom samhället.
Det som gällt i alla tider gällde inte längre.
Plötsligt visades verkligheten upp från alla kvinnor som under alla år behandlats som skräp av manliga kollegor, chefer, vänner.
Det är inte som att kvinnor inte försökt berätta om detta förut, både vid de konkreta händelserna och offentligt.
Men ingen lyssnade förrän ett par modiga kvinnor, Cissi Wallin och Lulu Carter, tog bladet från munnen och nämnde namn. Då brann det till.
Cissi Wallin är anmäld för förtal av mannen som hon namngav, Lulu Carters kollega kommer att åtalas för en våldtäkt av en annan gemensam kollega.
Den rättsliga prövningen är en sak. Den ska skötas av myndigheterna.
Men samtidigt måste hela civilsamhället rannsaka sig självt. För det här pågår fortfarande, överallt och hela tiden.
De kvinnor som säger ifrån kan aldrig säkert veta vad som ska hända. Särskilt om de är ensamma med en man som gör olämpliga saker. Kommer han att bli våldsam eller springer han iväg? Vet han vem du är? Kan du känna dig trygg eller kommer han att söka upp dig och hämnas?
Män som tränger sig på och kräver tillgång till kvinnor arbetar på olika sätt.
Ibland övergår det till rena övergrepp. Hur blev det så? Har du skickat signaler som han misstolkat? Det är lätt att ge sig själv skulden.
Är man dessutom ung kan en manipulativ förövare få dig att känna skuld eller övertyga dig om att det som sker är helt normalt.
Allt det här är erfarenheter som få män får uppleva men så gott som alla kvinnor, i någon mån.
Det är på alla sätt vedervärdigt att läsa om den rättegång som nu pågår där en 50-årig man står åtalad för sexuella brott gentemot väldigt många barn och ungdomar.
Trots att det finns bevis som är kopplade till mannen vägrar han ta ansvar fullt ut. Han minns inte alla övergrepp och kan därmed inte erkänna dem. De är ju så många och så lika varandra.
På samma sätt kan alla våldtäktsmän slippa undan genom att neka, inte minnas, eller klassikern: att de trodde övergreppet var önskat. Att det handlade om frivilligt sex. Hur skulle de kunna veta att hon inte ville?
Det här dilemmat kommer att kvarstå även med en lag om samtycke. Ord kommer fortfarande att stå mot ord i juridisk mening.
Till slut hamnar man i en absurd situation där det plötsligt är gärningsmannen det är synd om. Han var så stressad att han behövde en ventil. Denna ventil blev att våldta barn.
Prästen som utnyttjat unga flickor i sitt ämbete tillåts nu av kyrkan att åter jobba med barn. När föräldrar protesterar och medier rapporterar blir det plötsligt synd om prästen. Han är ju så pressad.
Kvinnors kroppar är inget man kan kräva tillgång till för att stressa av eller bli tröstad med som misslyckad make.
Kvinnor ska inte behöva namnge sina förövare för att få upprättelse. De ska inte behöva vittna offentligt om övergrepp som begicks mot dem när de trodde de var trygga för att gärningsmännen ska hållas borta från andra barn och unga.
Det är en orimlig ordning och den slutar nu.