Det som först antogs vara en blottare i södra Visby visade sig bara vara ett ”misslyckat pojkstreck”.
Vilken tur!
Vissa saker har vi människor väldigt lätt att förstå på ett intellektuellt plan. Vi förstår att man inte ska kränka och antasta andra människor. Men ibland, när det händer, är det som om vårt intellekt inte riktigt lyckas nå fram. Istället blir vår spontana reaktion motsatsen till det vi, rent intellektuellt, förstår.
Det är exakt detta som är problemet. När vissa handlingar viftas bort som pojkstreck.
För den som utsatts betyder det ingenting varför gärningspersonen gjorde det hen gjorde eller hur gammal hen är. Möts man av en blottare stannar man inte till och studerar könsorganet för att se om det rent fysiskt kan utgöra ett hot eller inte.
Det är inte heller det som är grejen.
Det är helt makalöst att detta ens ska behöva sägas när hela det offentliga samtalet handlat om exakt dessa saker i flera veckor nu.
Men det visar också hur svårt det är att nå fram med själva budskapet: det är inte ”roligt” eller ”busigt” eller på nåt annat sätt acceptabelt att visa upp sitt kön för främmande människor. Det är vidrigt, äckligt och det strider mot lagen (sexuellt ofredande).
Polisen har lyckligtvis inte ännu sagt att de lägger ner utredningen efter att det visat sig att det var några ”tonårspojkar” som drog ner byxorna för en förbipasserande bilist.
Det är viss skillnad om gärningspersonerna är 13 eller 19, om inte annat rent juridiskt.
Genom att beskriva händelsen som ett ”skämt” som gått fel relativiserar man brottet och förminskar dem som utsattes för det.
Det skickar också budskapet till de barn som fanns i bilen, och alla andra, att så här är det, pojkar är pojkar och de måste få bete sig som skitstövlar. Det ligger i deras natur.
Lyckligtvis har många män lyft sina röster med anledning av MeToo-kampanjen. Män som vägrar att beskrivas som dinosaurier som inte kan tygla sig, som inte begriper att det inte är roligt att bli tafsad på. Oavsett gärningspersonens syften eller hudfärg.
Män som inte känner sig kollektivt skyldiga för något de inte är en del av, men som också ser strukturerna och mönstren.
Det går inte att stoppa #MeToo-revolutionen. Men vi har ännu bevisligen mycket att lära.