Politikerna borde inte problematisera stenkastande ungdomar i förorten utan istället göra något åt alla skattesmitare på Östermalm.
Ännu en gång har debatten havererat på somliga håll istället för att presentera lösningar på faktiska problem.
Jag vet ingen politiker som försvarar skattesmitare, däremot finns det oroväckande många som ställer sig förstående mot stenkastarna, om än inte försvarar dem.
Sanningen är ju, med handen på hjärtat, att så gott som alla svenskar åtminstone en gång om året vänder ut och in på sig själva för att komma undan med så lite skatt som möjligt. Det kallas självdeklarartion.
Det är vare sig olagligt eller moraliskt förkastligt. Men det rimmar illa med att i andra sammanhang tycka att vi borde betala mycket mer i skatt för vår välfärd.
Många verkar till exempel inte se någon koppling mellan valet att ta ut vinst ur sitt företag istället för lön och summan skatt man betalar.
När folk som inte har någon större anledning att räkna korvören väljer att flytta pengar och arbete till andra länder för att komma undan att betala skatt i Sverige är det självklart mer provocerande än när Kalle Svensson väljer att anlita en hantverkare svart.
Men det är samma brott.
I dagarna blev fotbollslegendaren Glenn Hysén uppmärksammad för att ha avslöjat en kalendernotering om att han skulle medverka vid fotbolls-EM : ”Åker Frankrike 30 000:- svart” kunde man läsa på en bild på Twitter som egentligen skulle visa hans måltid.
När han ställdes till svars svarade han att det var en plojgrej, han ska inte alls jobba svart.
Reaktionerna på en go fotbollsgubbe som jobbar svart – eller skämtar om att göra det – ger inga indignerade inlägg utan snarare leenden eller axelryckningar.
Inställningen att betala så lite skatt som möjligt är utbrett och accepterat i alla läger.
Istället för att låtsas något annat borde vi fundera mer över hur denna attityd ska kunna ändras. Hur ska vi överbrygga glappet mellan den uttalade viljan att betala skatt och den konkreta strävan efter att skattenotan ska bli så liten som möjligt?
Alla som nån gång fått hjälp av det svenska samhällets välfärd brukar ha väldigt mycket lättare för att betala skatt efteråt. Man inser värdet av att inte stå ensam när man blir sjuk eller hamnar i ekonomisk kris. Det blir tydligt och konkret vad det är vi betalar till.
Däremot höjs inte den generella viljan att betala skatt genom omotiverade eller svårbegripliga nya skatter och pålagor. Skatteverktyget måste användas med omsorg och för medborgarnas bästa och vara så rättvist det bara går.
Att göra samma för alla är sällan detsamma som rättvisa. När barnbidraget kom till fanns det säkert en både rättvis och logisk förklaring till varför detta skulle gå till alla. I dag bygger barnbidraget upp en annan orättvisa, den mellan dem som under 18 år samlar ihop ett bra startkapital då bidraget går direkt in på sparkontot, och dem vars föräldrar använder bidraget så som det är tänkt, för att klara de extrakostnader det innebär att ha barn.
Det behövs en översyn av hela skattesystemet så att det bättre anpassas till dess utgångspunkt: åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga.