Visby köpmansgille har anno 2017 beslutat att kvinnor åter får väljas in som medlemmar.
Halleluja.
Jag tänker inte säga grattis. Jag säger att köpmännen borde tona ner beslutet om denna självklarhet och ikläda sig en skammens rodnad som är mer passande med tanke på att gillet under så många år inte fattat detta självklara beslut.
Visby köpmansgille startades av bland andra Catharina Burmeister år 1694. Den sista kvinnan som valdes in var Katharina Lange, 1801, och den sista kvinnan att försvinna ur gillet var Margareta Saewes, 1824.
Man skulle onekligen vilja grotta ner sig i protokollet från det mötet där man beslutade att utestänga kvinnorna från gillet. Vad hade man för motiv? Hur kom man ens på tanken? Vilket problem löstes genom beslutet?
Som påtalats mången gång på denna sida så finns inget fel i vare sig herr- eller damklubbar där själva den gemensamma nämnaren är att man är män respektive kvinnor. Men när den gemensamma nämnaren är yrket saknas alla argument för att göra det till en fråga om kön.
Föreningar som stänger ute människor på grund de sju diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, får också finnas. Men de ska inte ha inflytande eller stödjas ekonomiskt av samhället.
För samhället är allas och där är det förbjudet att missgynna eller kränka utifrån dessa sju diskrimineringsgrunder.
Jag hoppas att alla läste Ingrid Thunegards eminenta text på Gotlands Folkblad i går. En lysande replik på en insändare som ansåg att DBW inte vördades tillräckligt av folket. Sällskapet har ju bidragit med så mycket pengar till samhället och olika vällovliga ändamål. Ingrid Thunegard påpekar att ska vi räkna på bidrag till det gemensamma så ligger nog kvinnokollektivet på plus. I alla fall om man hade värderat kvinnors arbete och insatser lika högt som männens.
Samtidigt florerar nyheten att en namnlista nu går runt bland DBW:s medlemmar om att till sist släppa in kvinnor på samma villkor som män i det anrika sällskapet.
Halleluja?
Nej, knappast. Det finns ju ett väldigt mycket enklare sätt att åtgärda detta: gå på möten, lägg förslag, rösta på ditt förslag. Det har sedan länge funnits en majoritet för kvinnors inträde i de badande vännernas sällskap. Det är i alla fall vad som sägs: att beslutet ännu inte är fattat beror helt enkelt på att de som tycker detta inte går på mötena.
Till mötena går bara de som tycker att det ska vara som det alltid varit.
Någon stoltserar till och med med sitt ställningstagande att inte gå på några möten så länge kvinnor inte släpps in. Snacka om att inte inse sitt eget ansvar som medlem.
Men låt oss för all del stilla glädjas åt att ännu en bastion har fallit. Om än i elfte timmen.