Om bara kvinnor hade röstat i enlighet med vad de tycker skulle Sverigedemokraterna vara Sveriges största parti.
Den slutsatsen drar ett par forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, Stefan Dahlberg och Andrej Kokkonen, och man vet inte om man ska skratta eller gråta.
De gör sin analys utifrån det faktum att även många kvinnor är kritiska till hur Sveriges flykting- och integrationspolitik fungerar.
Och då finns ju bara ett parti att välja eller? Det är så dumt så att klockorna stannar.
Är det något som Sverigedemokraterna saknar så är det politiska lösningar i flyktingfrågan.
Kritiken mot flyktingsituationen i Sverige är omfattande och denna kommer från sympatisörer i samtliga politiska partier. Men de flesta partier utgår från att problemet är att vi inte hjälper människor på flykt tillräckligt bra. Bara ett parti anser att själva problemet är att människor på flykt kommer till Sverige.
Det är inte ens något vi kan påverka. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl och fly från krig och terror. En klar majoritet av mänskligheten anser än så länge att denna rättighet ska vara okränkbar.
I Fårösund har ideella krafter gjort en fantastisk insats för att välkomna de asylsökande och ensamkommande som placerats där. Nätverk har bildats på alla orter där flyktingar fått boenden, även vid Gustafsvik och Björklunda till exempel. Detta arbete får varken utnyttjas eller tas för givet av samhället.
Det är inte acceptabelt att hela detta ansvar ska läggas på privatpersoner och ideella eldsjälar.
I Fårösund talas det nu om 250 tillkommande platser till de 200 som redan finns. Rykten på bygden talar om 400 nya platser och det är omöjligt att få klara besked eftersom mycket kring dessa boenden är hemligt, av säkerhetsskäl.
Rykten sätts i gång och de som lyckats bygga upp fungerande relationer mellan de nyanlända och de bofasta riskerar nu att få se sitt arbete raseras. De räcker inte till för dem som redan är på plats och de ser, till skillnad från många andra, att det är människor med mänskliga behov det handlar om. Inte bara fixa en sängplats.
Det mesta av offentlig service är redan nedmonterad på stora delar av landsbygden, kollektivtrafiken är mer ett alibi än ett realistiskt alternativ.
I ett brev till regionråden kommer ett nödrop från två av de främsta eldsjälarna i Fårösunds-nätverket: Lisa Blochmann och Kerstin Blomberg, båda Fårö.
Det är beklämmande att läsa att endast en av sju heltidsavlönade regionpolitiker, Isabel Enström (MP), visat intresse för deras jobb.
Man får hoppas att inte alla dessa ideella nätverk bemötts med samma brist på uppskattning.
Region Gotland måste givetvis ha en fungerande dialog med Migrationsverket och regeringen så att man kan ge förutsättningar för att klara uppdraget.
Vi kan inte skjuta över hela ansvaret på civilsamhället. I grund och botten borde det inte finnas ett enda problem med att folk flyttar till Gotland, i decennier har vi jobbat för tusentals nya invånare.
Nu kommer några hundra.
Hemlighetsmakeriet och den bristande dialogen mellan staten och kommunerna måste få ett slut.