Så här års, vartenda år, svämmas medier över av rapporter, nyhetsinslag, reportage och kampanjer som på olika sätt belyser kvinnors villkor och läget för jämställdheten.
Och lite konstigt är det att man så här runt kvinnodagen inte verkar ha några som helst problem att hitta kvinnor att lyfta fram medan det verkar stört omöjligt resten av året. Oavsett om det handlar om reportage eller poster i styrelser och företagsledningar.
Ibland är ängsligheten så stor att de som inte riktigt förstår varför vi egentligen ska ha en kvinnodag men ändå vill agera politiskt korrekt behandlar dagen lite som en alternativ Mors dag blandad med Alla hjärtans dag: ”Grattis till alla mammor på kvinnodagen”. Uhum, nej tack.
Vi som skriver om jämställdhet och könsroller mer än den gång om året det är relevant, alltså nu i samband med kvinnodagen, vi får ofta veta att vi är ”manshatare” eller ”fixerade” eller kanske rentav lesbiska eller helt enkelt får för lite, ja,ni vet...
Det hade ju varit enklare att vara man, på så många olika sätt. Inte minst för att det bara verkar finnas ett sätt att vara man på. Det behöver aldrig definieras så som med oss fruntimmer. Är vi verkligen tillräckligt mycket kvinna och den ständiga bedömningen som är fri för alla att göra om just detta.
Kvinnor som tar plats, är tydliga, har en vision och visar handlingskraft har ju missförstått det här med att vara just kvinna och istället för att deras agerande som företagsledare eller politiker bedöms så mäts de först och främst utifrån kvinnofaktorn.
Universallösningen för att definiera en sådan kvinna är att jämföra henne med Margaret Thatcher. Funkar varje gång.
Män osynliggörs inte bara som könskollektiv utan även som föräldrar.
Kommer det en rapport om hur barn påverkas av det ena eller andra så kan du slå dig i backen på att reportaget eller nyhetsinslaget handlar om mammorna. Oftast i ett skudlbeläggande perspektiv.
En stressad mamma kan skada sitt barn, det är mammorna som lagar för dålig mat så barnen blir feta, det är mammorna som anklagas som dåliga föräldrar om de börjar på ett viktigt jobb trots att de väntar barn. Eller så tar de inte det viktiga jobbet riktigt på allvar. Dubbelbestraffning kallas det, hur du än gör så gör du fel.
Konstigt eftersom den mesta forskning på ungdomar som hamnar på glid tvärtom visar att det är fädernas frånvaro som är den gemensamma nämnaren. Inte att mamma bjöd på halvfabrikat efter att ha stressat hem från jobbet.
Tro nu inte för all del att det är ”samhället” eller männen som ser som sin uppgift att recensera kvinnors göranden och havanden. De största experterna på hur andra kvinnor bör göra och vara är andra kvinnor. Kvinnor som ser sitt eget liv som facit och alla de som lever/tycker annat borde förbjudas vara föräldrar.
Trots denna lite lättsamma text blir ändå slutsatsen en uppmaning att lyfta blicken och se ut i världen för att hitta exempel på varför det är viktigt att fokusera på kvinnors villkor en särskild dag.
Då handlar det plötsligt om villkor som berör liv och död.
Lättsamheten känns då snabbt avlägsen.