Demonstrationerna i samband med Räv-SM på Gotland gör mig smått förbryllad.
Varför är just denna träning för jakthundar föremål för så handfasta protester? Jag kan förstå tanken att rävarna stressas ”i onödan” men de överlever åtminstone, till skillnad från vid riktig jakt.
Och jag är ledsen att säga det men djur stressas hela tiden, av olika saker. Det ska slåss om hierarkin i en grupp, andra djur kommer och vill äta upp en, det finns ingen mat och ibland måste man till och med lämna sin unge att dö om den kommer att ha små förutsättningar att klara sig.
Stressfaktorerna i naturen är oändliga. Det finns en förklaring till uttrycket ”Djungelns lag” och Survival of the fittest (den ”starkaste” överlever).
Nej, detta ursäktar självklart inte att vi ska behandla djur ovärdigt och med onödigt våld. Men var finns proportionerna och rimligheten i djuraktivisternas agerande?
En som har tröttnat på att ”djurvänner” ständigt utmålar henne som djurplågare är köttbonden Pauline Stenwall, i Åtterås utanför Smålandsstenar. I ett uppmärksammat blogginlägg bringar hon reda i det dubbelmoraliska angreppet på svenskt lantbruk som både djurplågare och miljöbovar. Hennes blogginlägg förtjänar att läsas i sin helhet så googla gärna upp det.
Att man anser det oetiskt att äta kött ger en inte rätt att trakassera lantbrukare som följer svensk lag.
Anser man att uppfödning av köttdjur är det största hotet mot klimatet kanske man ska fundera åtminstone en sekund över vilken klimatpåverkan sojakorven man väljer istället har haft. Eller ens årliga semestertripp till Thailand (som dessutom är en diktatur).
Nu verkar den mest kända djurrättsorganisationen ”Djurens rätt” lyckligtvis ha en någorlunda vetenskaplig inställning till jakt och tar avstånd från de aktioner som polis och jägare vittnat om i gotländska medier.
Trenden att ge djur mänsklig skepnad förekommer dock ofta från djurrättsaktivister. Man jämställer djur med människor beträffande känslor och relationer.
I Pauline Stenwalls blogginlägg beskriver hon detta fenomen med humor, något som verkligen kan vara befriande i vissa lägen.
Hon markerar att djur självklart har känslor och att de dessutom är smarta, något som är uppenbart för alla som lever tillsammans med djur.
”Men de har inte samma tankesätt som vi människor. De går på känsla och intuition och minnen. De lever för stunden! Ett djur tänker inte att: aj fan i går sket jag framför min vän, nej nu låg jag med frugans kompis i går hur ska det gå? Nej nu har han gett fem minuter mer tid till Rosa än till mig den saten!”.
Vi behöver tänka på hur maten vi äter påverkar vår planet.
Helt klart.
Men i detta tankearbete gäller det att hålla isär fakta och känsla.