Ibland kan man få uppfattningen att det bara är extremister och troll som väljer att leva i sina filterbubblor där den egna inställningen och sättet att leva bekräftas och aldrig ifrågasätts.
Så är det så klart inte.
Häromdagen såg jag ett så tydligt exempel som inte bara är en enskild händelse utan som också skildrar ett väldigt vanligt beteende. En artikel på Helagotland fick ett par kritiska kommentarer. Det var inga påhopp eller övertramp, tvärtom ett av de mer balanserade inlägg man kan läsa av folk som är kritiska till olika saker.
En person som berördes av kritiken valde att inte bemöta eller svara, istället kopierade hen inläggen och la upp på sin egen Facebook-sida. Där fick hen ganska snart drivor av backning och uppmuntran medan de som skrivit de kritiska inläggen på Helagotland beskrevs i ganska nedsättande ordalag.
Hade man inte läst kommentarerna kunde man av FB-inlägget tro att det var ett par exempel av väldigt många andra i samma anda. I själva verket var det de enda kommentarerna som lagts på artikeln.
Vad är skillnaden mellan dessa två sätt att kommentera och reagera?
Är det ”fult” att kommentera anonymt i ett kommentarsfält, men ”fint” att kommentera i ett sammanhang där dem man kritiserar inte kan försvara sig eller komma till tals?
Varför är vi så rädda för kritik att minsta kritiska fråga tas som ett personligt påhopp?
Jag inser ofta att jag har en hårdare hud än många andra. Det kanske är naturligt när man dagligen ställs till svars för vad man tycker men ändå anser jag mig vara långt ifrån immun mot nedsättande attityder och osaklig kritik.
Oftast brukar jag försöka att svara och bemöta kritik jag får direkt till den som yttrat den. Förutom när det bevisligen bara handlar om trollande. Att personen i fråga är anonym har jag inga problem med.
Att bli ifrågasatt och kritiserad är en viktig del i uppdraget för alla oss som har privilegiet att ha en plattform att agera utifrån.
Oavsett om det är genom en ledarsida, som politiker eller som företagare. Jag tycker det är utvecklande och nyttigt, även om det bland är både jobbigt och tidskrävande.
För vad händer om vi bara diskuterar med likasinnade i våra filterbubblor? Om allt vi gör och säger bara får hjärtan, gilla och styrkekramar som reaktion?
Ja, inte utvecklas vi i alla fall och inte blir de som vi tycker borde veta bättre klokare av att aldrig få höra vad vi tycker eller få svar på sina frågor.
Ibland, ganska ofta faktiskt, tycker jag att det är trist att vara en problempekare mer än en problemlösare.
Men att hålla för öronen och tro att om vi bara säger att allt är bra så blir det bra är nog ändå värre tänker jag.
Det är en klyscha, men som de flesta klyschor också sant, att i varje problem finns också en lösning, ett sätt att komma vidare.
Att ignorera alla utom dem som skriver ”Bravo” på Facebook, blir ingen klokare av, vare sig de som undrar hur jag tänker eller jag.
Sen måste båda parter också vara beredda att lyssna på varandra.
Där har vi ett problem som jag hittills inte har hittat nån lösning på. Men nåt ska man ju ha att jobba på.