I går morse berättade Jesper Skalberg Karlsson (M) för Helagotland.se att Moderaterna på Gotland kommer att kräva partiledaren Anna Kinberg Batras avgång.
Detta blev snabbt riksnyheter eftersom varje länsförbunds röst är viktig i frågan.
Problemet var att något formellt beslut om detta inte tagits. Jesper Skalberg Karlsson hade ringt runt och fått klart att det fanns en klar majoritet för ställningstagandet. Men frågan hade inte fått diskuteras och många medlemmar i Moderaterna på Gotland fick läsa beslutet i medierna.
Även om det stod klart att alla med mandat att rösta i frågan var överens är det ett märkligt sätt att hantera den demokratiska aspekten i denna, för Moderaterna, så viktiga och mycket känsliga fråga.
Jesper Skalberg Karlsson lämnade sedan bara efter någon timme ett besked om att han ställde sin plats till förfogande efter att ha förstått att hans agerande kunde ifrågasättas.
Vem Moderaterna väljer som partiledare är en sak endast för medlemmar i partiet. Men hur man hanterar frågan är något som väcker en rad frågor hos utomstående för hur det står till i partiet.
Det är inte första gången avgångskrav väcks inom Moderaterna. Hittills har partiledaren stått pall. Det som nu sker måste ses som nån sorts ”krigsförklaring” inför öppen ridå.
Och det ser inte bra ut.
Moderaternas kris består knappast enbart av Anna Kinberg Batras sätt att kommunicera och ”gå fram” i medierna. Partiets omsvängning post Reinfeldt har varit otydlig och ändrats efter hand så både väljare och partimedlemmar inte hängt med i svängarna.
Alla partier går nån gång igenom kriser. En identitetskris som den Moderaterna går igenom nu kan mycket troligt i det längre perspektivet leda till ett stärkt parti. Alla borde ha i färskt minne hur snabbt Centerpartiets resa från uträknat till favorit har gått.
Skillnaden är att Centerparitets ledare valdes öppet och i konkurrens med andra kandidater. När valet väl var gjort stod partiet bakom henne och den politiska linjen var klar och tydlig.
Alla de som nu kräver Anna Kinberg Batras avgång måste också ha tänkt klart för nästa steg: vem ska ersätta henne? Pressen på denna tänkta efterträdare torde vara enorm.
Dels att lyckas göra så att Moderaternas politik ”når ut”, eftersom avgångskraven inte gäller partiets politik utan partiledarens förmåga att nå ut med den, dels att snabbt komma in i rollen med en valrörelse om hörnet. Dessutom ska hen på ett år bygga förtroende för att bli statsminister i den Alliansregering som man hoppas ska bli verklig efter valet 2018.
No pressure.
Det finns nåt som är värre än en svag partiledare som valts av partimedlemmarna, det är att inte ha nån partiledare alls, eller nån som känner sig därtill nödd och tvungen.
Det finns säkert en och annan som känner nån sorts skadeglädje över Moderaternas kris. Jag är inte en av dem. Nu består Alliansen av tre skadeskjutna partiet och ett växande. Ska det bli maktskifte nästa år måste det finnas ett starkt och trovärdigt alternativ för borgerliga väljare.