För två år sedan debatterades hur Gustaf Hoffstedt (M) röstade emot sin egen motion som riksdagsledamot.
Motionen handlade om gotlandstrafiken och behandlades under pågående upphandling.
Till Helagotland förklarade/försvarade han sig så här:
”I Sveriges riksdag avslås generellt alla motioner, oavsett vad de gäller och det är vanligt att alliansledamöter röstar ned sina egna motioner.”
Jag minns detta särskilt eftersom kritiken från lokala socialdemokrater var hård.
Gustaf Hoffstedt lovade då att efter maktskiftet, som redan då de flesta såg skulle komma, lämna in motioner med samma innehåll som S-motionerna. För om det bara var viljan som saknades skulle det således bli ett annat resultat med nästa riksdag.
I dagarna har Hanna Westerén (S), kritiserats för samma krumbuktande som Hoffstedt ägnade sig åt.
Hon röstade emot sin övertygelse i Bromma-frågan och förklarade att det är så man gör. Man röstar med partiet. Ungefär.
Det är lika pinsamt nu som då. Särskilt som det inte skulle påverka besluten att enstaka ledamöter röstar utifrån sin övertygelse.
Och om politiken skiljer sig så väsentligt mellan riks och lokalt i den viktigaste frågan för den region man företräder kanske man ska omvärdera antingen sin politiska hemvist eller sitt uppdrag att företräda regionen i fråga.
En som vet exakt hur det går till och vilken rörelsefrihet man har som riksdagsledamot är Gotlands Folkblads förra politiska chefredaktör, Ulla Pettersson.
Så här skrev hon om Hoffstedts agerande 2014: ”Det stämmer som Gustaf Hoffstedt (M) säger att de flesta riksdagsmotioner röstas ner men nog är det förvånande att han inte ens ville markera sin solidaritet med övriga Gotland genom att rösta för sin egen motion”.
Så här skriver riksdagen själv om ledamöternas uppdrag och ansvar: ”Lojaliteten med partiet är traditionellt hög vid omröstningar i riksdagen. Den bygger på idén att ledamöterna ska genomföra det program som partiet gick till val på. Samtidigt har varje riksdagsledamot fått ett personligt mandat av väljarna och har ingen formell skyldighet att följa partiet. Acceptansen för att rösta mot sitt parti varierar beroende på sakfråga, parti och om utfallet i en omröstning äventyras”.
Så när Hanna Westerén bestämt svarar ”Båda” på Helagotlands fråga vem hon representerar, partiet eller Gotland, är det inte ett bevis på hennes inkompetens, som det lite har framställts som, utan en beskrivning av den krassa verkligheten.
Jag tycker att både Gustaf Hoffstedt och Hanna Westerén borde ha röstat för det som de jobbar hårt för i ”alla (andra) givna lägen”.
Det finns ingen viktigare fråga för Gotland än våra kommunikationer.
Om inte de gotländska ledamöterna tillåts rösta i linje med den politik de för lokalt ens när det gäller detta blir allt ett enda stort spel för galleriet.
Och kanske är det bara ett tecken på det som många vittnar om som den råare tonen i debatten som gör att Hanna Westerén får löpa gatlopp på ett helt annat sätt än Gustaf Hoffstedt för bara två år sedan.
För exakt samma agerande.
Kanske är det ett tecken på något annat.