En faktor som förenar extremister på alla kanter, om de så heter IS, SD eller AFA, är hatet och hetsen.
Det som börjar som en övertygelse eldas på av likatänkande tills övertygelsen blir så stark att man anser sig ha rätt att hota om och i vissa fall utöva våld i dess namn. Huvudspåret är att måla upp en yttre fiende som är syndabock och som dessutom sprider desinformation för att förvilla medborgarna. Det kan vara kristna, pk-samhället eller borgerliga ledarskribenter.
Vi sitter nu på första parkett för att åskåda den största flyktingkatastrofen sedan Andra världskriget. Folk i alla länder reser sig för att hjälpa till där man kan. Men samtidigt växer hatet.
I går redovisades nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna.
Partiet som har som lösning på problemet att människorna på flykt inte ska kunna fly in till EU. Som säger sig hellre vilja ”hjälpa på plats” men i den praktiska politiken drar ner kraftigt på biståndet.
Som har företrädare som tycker nån ska ”ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta”. Som har en pressansvarig som får ägna stor del av sin arbetstid för att hantera all idioti, rasism och galenskap partiets företrädare sprider.
I ett parti som påstår sig vara det enda partiet som har tydlig nolltolerans mot idioti, rasism och galenskap.
Man kan mycket väl vara kritisk mot våra samhällsstukturer och hur vi hanterar de utmaningar som kommer i väg.
Men från det till att vilja lägga ansvaret i SD:s händer, dit är det långt.
Vi ska inte ge utrymme åt SD, vi ska ge mer utrymme åt SD så deras åsikter kommer fram. Vi ska ta debatten, vi ska inte ta debatten.
I stort sett varje steg nån tar måste prövas mot hypotesen: hur påverkar detta SD?
Jag säger: strunta i hur någonting någonstans eventuellt kan påverka SD. Gör det du tror på, precis som samhället fungerade innan det blev galet.
Till exempel att granska verksamheter när man får tips om att det pågår ett systematiskt missionerande arbete för att sprida en hårdare tolkning av islam i Gävle.
Det betyder inte att man slår följe med SD:s islamofobi. Tvärtom är det muslimer själva i trakten som uppmanat tidningen att granska moskén i Gävle. De ser vad som händer och är oroliga.
Svaret på granskningen blir att tidningen bombhotas om den inte avpublicerar de kritiska artiklarna om Gävle-moskén.
Samtidigt i Stockholm skickar SD ett annat budskap till en annan redaktion. För att fira partiets finfina opinionssiffror tar man sig till tidningen Expressen och ställer sig utanför entrén med ballonger och plakat.
Expressen har varit den kanske hårdaste granskaren av Sverigedemokraterna och knappt behövt skrapa på ytan för att hitta allt det som nolltoleransen sägs förbjuda.
Som parti kan man då välja att anse det pinsamt och något att jobba för att ändra, eller också kan man ”blocka” budbäraren från sin valvaka och ställa upp sig utanför dess redaktion för att fira sina framgångar i opinionen.
Ett är säkert och det är att SD:s mediepolitik inte utgår från fria medier. Jo, i det fall det handlar om granskning av en moské i Gävle, men knappast när det handlar om det egna partiet.