Ibland när man läser om nya beslut så blir nog fler än undertecknad förbryllade över hur det fungerat tidigare.
Som när man läser att hälso- och sjukvårdsnämnden efter förslag från oppositionen bildat en mindre grupp med uppgift att hålla särskild koll på ekonomin inom nämndens område.
Hur är det möjligt att det inte redan finns en sån kontroll med tanke på att nämnden under 40 års tid lyckats hålla budgeten två (2) gånger?
Om det vore så enkelt som Håkan Ericsson ger sken av i gårdagens ledare på Gotlands Folkblad, att tillsätta mer pengar i budgeten för att man ska hålla budget, ja då borde det inte finnas något problem. För just detta har varit motivet för de stora, både tillfälliga och permanenta, ramtillskott man beslutat om för den gotländska hälso- och sjukvården de senaste åren.
Trots stora tillskott pekar förra året mot ett underskott på en bra bit över 100 miljoner (!) kronor.
Att vården kostar mer jämfört med andra län beror ju inte heller på att vi har bättre vård, utan till stor del på att vi måste ha ett mycket större utbud än befolkningsunderlaget egentligen ger utrymme för. Vi kan inte ta båt eller flyg till fastlandet när vi ska föda barn till exempel. Tillgängligheten är därmed väldigt god vilket vi borde blir mer medvetna om överlag.
Att tillföra mer pengar genom att höja skatten är ett universalgrepp från vänsterkanten. Synen att de pengar vi betalar in i olika skatter är statens pengar är djupt förankrad, även utanför vänsterleden. Man räknar inte ens in att det som står på lönebeskedet faktiskt är mina pengar, man räknar bort skatten som en självklarhet.
Hade mer pengar varit lösningen så hade det bästa varit att ta in 100 procent i skatt, se till att all offentlig verksamhet får så mycket de behöver utifrån hur mycket den gör av med, och sen betala ut det som eventuellt blir kvar till den enskilde medborgaren.
Efter omstarten för den nya politiska majoriteten förra året syntes ett ljus i mörkret. Förväntningarna steg på en tydligare politisk ledning av regionen.
Samarbetet och tonläget verkar vara ett helt annat, i alla fall för en utomstående betraktare. Till det bättre alltså.
Men vad vill den rödgröna majoriteten i de frågor som nu är avgörande för Gotlands framtid och utveckling?
Nordstream vill åter använda Slite hamn för sitt gasledningsarbete, säger vi ja till det?
Hur tänker man i regionfrågan?
Hur ska man ta tillvara det fina arbete som alla volontärer gör kring våra asylboenden för att använda för kommande behov?
Hur tänker man hantera frågan om småskolorna på landsbygden? Finns det nån rödgrön politik för detta?
Jag tycker att den politiska ledningen kommer alldeles för lindrigt undan. Det är som att de kan fortsätta opponera på andra men inte behöver svara på frågor kring hur man själv tänker lösa olika frågor. Det blir nästan parodiskt när Björn Jansson ska kommentera det historiskt låga opinionsstödet för sitt parti och svarar att det beror på att oppositionen "gör allt den kan för att sabba för regeringen".
Ingen följdfråga ställs. Som till exempel: kan du ge ett par exempel på detta sabotage?