Region Gotland har genomfört en medarbetareenkät som visar att många trivs på sitt jobb men ändå inte skulle rekommendera regionen som arbetsplats för andra.
Jag tror att väldigt många fler arbetsplatser skulle få ett liknande resultat.
Arbetsmiljö och personalomsorg är inte högst upp på agendan för många arbetsgivare, trots allt tal om att ”personalen är vår största resurs”. De flesta orsakerna till sjukskrivningar och ohälsa är stressrelaterade. Stress i sig är inte farligt men när stressen blir konstant är den rent livsfarlig.
Brist på återhämtning och möjligheter att andas mellan varven är ett faktum på hela arbetsmarknaden. Sjukfrånvaron är ett gigantiskt problem både för folkhälsan och för företagen.
Med tanke på att det är företagen som initialt får betala för ohälsan borde det förebyggande arbetet i sig vara en självklar drivkraft men är det tyvärr inte. Många lägger orsaken till problemen på individerna istället för på arbetsmiljön och hur företaget är organiserat.
Men lika stort som sjukfrånvaron är problemet med sjuknärvaron.
I den senaste Arbetsmiljöundersökningen av SCB (2015) kan man läsa att över hälften av alla sysselsatta väljer att arbeta trots att de är sjuka. Det finns en skillnad i svaren på varför folk jobbar fast de borde ligga hemma och kurera sig.
Den främsta orsaken för kvinnor är att de inte vill belasta sina kollegor. För män är svaret att ingen annan kan göra deras jobb. En av fyra har inte råd att vara sjuk och detta är vanligare för kvinnor än för män.
Det säger sig självt att om du går till jobbet fast du är sjuk presterar du inte på topp. Dessutom ökar lika självklart risken för en längre sjukskrivning.
En rimlig arbetsbelastning, tydliga organisationer med tydligt ledarskap där alla vet vad som förväntas av dem, och, inte minst: när det är tillräckligt, är faktorer som påverkar hur man mår på jobbet. Dessutom borde fler arbetsgivare uppmuntra och vara frikostiga med friskvårdsinsatser, inte se det som en besparing om de anställda inte utnyttjar friskvårdsbidraget.
Det är ju avdragsgillt och en ren investering. Ändå snålar många arbetsgivare med denna möjlighet.
Vet man att det är aldrig är nog, att du kan jobbar hur mycket som helst, med hur stort engagemang som helst, men att det ändå inte är tillräckligt, kanske får du inte ens en kommentar om din insats, ja, då är risken för ohälsa överhängande.
Plus att arbetsgivare inom en snar framtid behöver göra allt för att behålla sina anställda när konkurrensen om arbetskraften ökar.
Förutom att dessa faktorer ökar chansen till en frisk och engagerad personal är det samtidigt nyckeln till en effektivare organisation som får mer gjort.
För en stor organisation blir så klart alla generella utgifter stora, jämfört med ett litet företag. Men rimliga arbetsvillkor, bemötande och inflytande är gratis. Det kostar inga pengar men kan göra storverk. I regionens enkät verkar det vara just här det brister. Där finns också en stor möjlighet eftersom det är sånt man kan åtgärda och förbättra tämligen omedelbart.
Ett arbetsmiljöproblem vars omfattning knappt går att greppa efter alla vittnesmål under MeToo den senaste tiden är sexuella trakasserier.
I går meddelades att majoriteten ger regionstyrelseförvaltningen i uppdrag att ta krafttag mot detta. Bra.
Men när jag läser uppdraget består det av en redovisning av sådant som arbetsgivare sedan länge är skyldiga att göra och följa.
Var är krafttaget? Att följa reglerna?