Sverige har i dag 290 kommuner. De allra flesta är små sett till antal invånare och utvecklingen framöver ser ut att leda till ännu mindre underlag för den kommunala välfärden på många ställen i landet.
Övergripande är att vi alla lever längre oavsett om vi bor i stad eller glesbygd. Skillnaden är att andelen äldre är mycket större i glesbygd eftersom många i arbetsför ålder söker sig till tätorterna.
En liten befolkning innebär få som betalar skatt, detta gör att flera av Sveriges kommuner måste slås ihop om vi inte ska drabbas av skattechock.
Den slutsatsen dras i rapporten ”Demografins regionala utmaningar” (SOU 2015:101) som lämnades till regeringen strax före jul.
Enligt beräkningar från SCB kommer Sveriges totala befolkning att öka med 1 448 000 fram till 2040. Av dessa räknar man att åldersgruppen 65 år och äldre kommer att vara 773 000.
Räknar man med generellt fortsatt försämrad ekonomi i kommunerna motsvarar det mellan 1 och 8 kronor i skattehöjning beroende på vilken del av landet man bor i.
Om de kommunala kostnaderna kommer att fortsätta att öka kan man räkna med ett behov motsvarande 8-18 skattekronor.
I rapporten konstateras att 1974 såg man 8 000 invånare som en kritisk gräns för att kunna bedriva effektiv kommunal verksamhet. Antalet riktigt små kommuner med färre än 5 000 invånare räknar man med kommer att öka från 9 (1974) till 23 stycken år 2040. Gotlands kommun/region är alltså ingen liten kommun tvärtom, den tillhör de större. Plats 39 av 290.
Vi är därmed en ganska stor kommun men med låga inkomster. Teoretiskt sett är många på Gotland ”rika” eftersom lantbrukssektorn är stor här och gårdarna (fastigheter, mark, maskiner, skog med mera) är värda mycket pengar på pappret. Så för den kommunala delen finns ingen större oro. Värre är det med vården som vanligtvis bedrivs inom landstingen. Här är befolkningsunderlaget väldigt mycket för litet i proportion till Visby lasarett. Är lösningen att gå samman med Stockholms läns landsting? Det är dags att utreda detta på högsta allvar.
I Sverige betraktas i stort sett hela norra delen av landet som tärande trots att enorma värden tillförs övriga landet därifrån från gruvdrift och energiproduktion.
På Gotland har vi kalken, vars värde vi inte får del av, däremot självklart i form av arbetstillfällen och sysselsättning.
Madeleine Eriksson skriver i en kulturdebattartikel i Västerbottens-Kuriren om Norge som föredöme för hur man hjälper glesbygden få del av de resurser som den innehar:
”I Norge sker beskattningen på verksamheter i större utsträckning lokalt med en aktiv och effektiv distriktspolitik i kombination med kommunal fastighetsskatt och återbäring pa utvunna naturresurser. Den svenska modellen med skattesystemets uppbyggnad leder till ett systematiskt osynliggörande av de norrländska bidragen till den nationella ekonomin”.
Ett sådant system låter ju spontant väldigt mycket rimligare än det utjämningssystem vi har i dag och som bygger på en helt annan tid och helt andra behov än de vi har i dag.