Var och hur får väljarna sin bild av de politiska partierna inför valet i det moderna informationssamhället?
Tillgången på information är överväldigande. Tiden är förbi då vi alla fick ungefär samma information samtidigt. I dag handlar det mer om i vilka sammanhang vi vistas, framför allt i det digitala landskapet.
På SVT Play kan man studera slutdebatten inför valet 1976. Bakom ett långt rundat bord satt alla partiledarna uppradade. I mitten Lars Orup.
Han fungerade mest som en ordförande som fördelade ordet mellan herrarna runt bordet. På den tiden hade regeringspartiet fördelen att ha två representanter med i debatten. Förutom statsminister Olof Palme var även finansminister Gunnar Sträng närvarande. På ett upphöjt podium bakom satt partiledarnas hjälpredor som under debattens gång hjälpte till med argument och faktauppgifter.
Partiledarnas inledande runda bestod av några minuters höglösning ur ett manus, varpå de andra kunde begära replik.
Så långt i från dagens debatter i SVT där programledarna inte bara leder debatten utan bestämmer ämnen och låter partiledarna duellera.
Många saknar de mer djupgående politiska samtalen. Där politiken får beskrivas i lite längre sammanhang. Där inte allt blir en tävling utan där man får en förståelse för partiernas visioner och långsiktiga plan för hur man vill att samhället ska fungera.
Samtidigt gäller det för medierna att hålla kvar läsarna/tittarna/lyssnarna. Blir det för tråkigt finns risken att man zappar vidare till nån annan kanal.
En modell som ligger nånstans emellan högläsning ur manus och dueller skulle ge medborgarna ett bättre underlag för sina beslut den 9 september.
Public service har ett alldeles speciellt ansvar att se till att väljarna är så välinformerade som möjligt när det är dags att rösta.
Detta måste ske helt utan favoriseringar av något parti eller block. Hur SVT resonerade när regeringspartiet fick ha två deltagare i slutdebatten, som då 1976, hade i stort sett avgörande betydelse för valresultatet, är något man skulle vilja veta. Även om övertaget inte hjälpte i just det valet.
I dag är det annorlunda och enligt somligas mening har det gått för långt åt det andra hållet istället.
I veckan uppstod en diskussion om att en debattör strukits ur ett program för att hon tyckte att rasism präglar de stora partiernas ideologier. SVT svarade med att det inte handlade om det utan om att ämnet för programmet var ett helt annat.
Att debattörens ställningstagande helt enkelt inte passade in i debatten och det var därför hon strukits.
Tidigare har Soran Ismail satts i karantän av Sveriges Radio för att han var uttalat emot Sverigedemokraternas politik.
När Henrik Arnstad, journalist och författare, bjöds in till SVT för att prata om nazismen på bokmässan, ”balanserade” SVT detta genom en intervju med en företrädare för den nazistiska tidskriften kommenterade han i efterhand på sin blogg: ”Har vi gått så djupt ner i ondskans mörker, att nazismen nu debatteras ungefär som vi debatterar vård, skola och omsorg?”.
Om antirasister inte kan medverka utan att man också måste ta in en rasist kan man fråga om objektivitetens gräns har passerats.