Det är några år sedan Sveriges kommuner och landsting för första gången lyfte frågan kring välfärdens framtida finansiering.
För att behålla de nivåer vi vant oss vid skulle vi behöva höja skatten överlag med cirka 15 kronor inom bara ett drygt decennium.
Budskapet från landets kommuner och landsting var: HALLÅ! Vi behöver göra nåt!
För Gotlands del skulle det innebära att cirka 50 procent av din lön skulle gå i skatt till regionens verksamhet. Eftersom pengarna redan i dag inte räcker är det en fråga som borde engagera våra politiker varje dag och varje stund.
Än så länge verkar inga tankar eller frön till genomgripande reformer ha formats. I något läger.
Sittande regering har tvärtom skapat en bild av att välfärden är oändlig och kan utökas bara ”de rika” slutar att vara rika och betalar lite mer i skatt.
Gratis än det ena och än det andra presenteras som gåvor till folket. Men nånstans måste det betalas och risken är överhängande att det inte bara är ”de rika” som kommer att stå med som mottagare på slutfakturan.
I går kunde GT:s läsare läsa en intressant artikel om dessa utmaningar för framtidens välfärd.
Som extra börda på redan tung last konstateras att just Gotland kommer att ligga sämst till när man ser på försörjningsgraden inom en inte alltför avlägsen framtid.
Här behövs väldigt mycket mer än att bygga bostäder som regionstyrelsens ordförande, Meit Fohlin (S), tog upp som exempel på hur man agerar för att möta denna dystra framtid.
Det regionala skatteutjämningssystemet håller på att ses över och det är bra. Det är skapat i en helt annan tid och med helt andra utgångspunkter än de som råder i dag.
Men det är också dags för kommuner som har det väl förspänt både när det gäller skatteunderlag och arbetsmarknad att sluta påstå att det är de som ger ”bidrag” till övriga landet.
Ska man räkna krasst på hur olika resurser slussas mellan kommuner och var värdet uppstår blir det kanske inte automatiskt så att det är stockholmskommunerna som bidrar mest.
Vad skulle hända om landsbygdskommunerna skickade en faktura för varje person man stått för barnomsorg, skola och utbildning, och som framförallt storstäderna får serverade som färdig arbetskraft?
Invånare som från dag ett ger ett plus i skattesaldot utan att ha kostat kommunen en krona?
Frågan är så mycket större än att tjafsa om vilka kommuner som är närande och vilka som är tärande.
Här krävs övergripande och långsiktiga överenskommelser om nivåerna i välfärden.
Hittills har Sverige stått för en grundprincip om att välfärden ska omfatta alla och på lika villkor. Barnbidrag ska utgå till alla, oavsett om man är arbetslös eller miljonär. Högkostnadsskydd och maxtaxa i olika verksamheter likaså.
Kanske är det både smartare och billigare att ha det så än att skapa system där bidrag prövas efter inkomst.
Generösa välfärdssystem måste dock kombineras med hållbara och fungerande kontrollfunktioner. Den senaste skandalen där Svenska Dagbladet avslöjade att 3,9 miljarder kronor betalats ut till 15 fuskande och kriminella assistansbolag via Försäkringskassan är häpnadsväckande.