Det ter sig mer och mer orimligt att statsministern skulle vara i princip den sista som visste något om haveriet i Transportstyrelsen. Genom att välja att inte låta försvarsminister Peter Hultqvist gå i den första vändan, tog statsministern strid för ”sin försvarsminister”. Hultqvist har menat att han utgått från att statsministern var informerad om en så allvarig sak. Löfven försvarar Hultqvist.
Nånstans där finns en avgörande fråga som behöver redas ut: vad visste statsminister och när?
Hultqvist går fri men frågorna hopar sig i stället runt statsministern.
Ministrar har som bekant fått avgå för långt lindrigare fadäser än att inte prata med sin chef om att landets säkerhet är satt på spel. Nu har Peter Hultqvist det med sig att han är en extrem uppskattad person och politiker i alla läger.
Säkerligen helt och hållet välförtjänt.
Men det hjälper ju inte att vara duktig och trevlig om en fråga om rikets säkerhet inte per automatik kommer upp på alla möten där landets högsta ledning träffas. Rent formellt och konstitutionellt kommer Hultqvist säkert att passera utan anmärkning.
Misstroendevotumet handlade dock om just misstroende. Brist på förtroende för hur detta kunde hållas hemligt för svenska folket och dess statsminister i över ett år utan att nån gjorde nåt.
Även om det inte var Hultqvists formella ansvar är det obegripligt att man inte pratade om detta när man sågs.
Så obegripligt att allt mer frågor nu riktas mot statsministern.
Sverigedemokraterna ville visa ”handlingskraft” vid riksmötets öppnande men blev som väntat, och säkert också önskat, ensamma om att vilja fälla statsministern. Dock fick man stöd från Finn Bengtsson (M).
SD vill göra allt för att framstå som det enda oppositionspartiet. Praktisk politik och att driva politiska frågor verkar inte intressant för Sveriges tredje största parti.
Vad händer nu med Alliansen är frågan på mångas läppar. KD och M ville gå vidare med misstroendevotumet mot Hultqvist men C och L menar att de uppgifter som framkommit övertygar dem om att Hultqvist inte hade nån anledning att tro annat än att statsministern var informerad. Det är inte bra att man inte kunde enas i frågan men inget avgörande för det politiska samarbetet.
Jag håller helt med politiske chefredaktören Reidar Carlsson som i Norrtelje tidning tar upp den raljerande och hånfulla tonen M och KD i sociala medier börjat rikta mot C och L.
Något har helt klart hänt med samtalstonen inom framför allt M, något som går att studera även lokalt på Gotland.
Framgångsfaktorn för Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning var den stenhårda respekten för varandra och att alla skulle vinna på alla överenskommelser. Därifrån kunde alla sedan rakryggat stå upp och försvara de gemensamma förslagen.
Ulf Kristersson som av alla pekas ut som näste partiledare för Moderaterna kommer att ha en avgörande roll för Alliansens framtid.
Ska det fortsätta bygga på gemensam respekt eller ska störst gå först? I ett läge där denna position inte längre är alls lika självklar för Moderaterna finns all anledning att satsa på det förra hellre än det senare.