”De fångar inte de tillfällen som finns att satsa på biogas. Och det kommer att kosta regionen pengar”.
Så sa Lars Thomsson (C) till GT i april 2012.
Nu, sex år senare, kan vi konstatera att han fick rätt. Medan Lars Thomsson menar att ambitioner att uppfylla biogasstrategin inte funnits efter maktskiftet 2010, menar hans kritiker att skulden i själva verket är hans och Centerpartiets som var drivande i att få igång biogassatsningen på Gotland.
I en interpellation till regionstyrelsens ordförande Åke Svensson (S) vid regionfullmäktiges sammanträde i juni 2012 frågade Lars Thomsson hur regionledningen jobbar med frågan för att undvika att hamna i ett läge där regionen blir bunden till stora kostnader för något regionen inte använder.
Åke Svensson svarade att man jobbade på att omförhandla avtalet och att ”Inriktningen på biogasstrategin ligger fast och ska verkställas däremot måste angivna volymer ”anpassas till verkligheten”. Detta uppdrag har givits ledningskontoret och arbetas med inom ramen för arbetet med energiplanen”.
I juli skriver GT igen att ”Biogas som inte används börjar bli en dyr historia för Region Gotland”.
Det som nu, mars 2018, rapporteras om många miljoner kronor till biogas man inte kan använda kommer alltså inte som en nyhet för någon någorlunda insatt i gotländska samhällsfrågor.
Lars Thomsson var självkritisk redan 2012 och tog på sig del av ansvaret för det, för regionen, dåliga avtalet om köp av biogas. Höga ambitioner och en brinnande vilja att ta ett stort steg mot en fossilfri fordonspark drev fram ett avtal som, så här i efterhand, visar sig ha stora brister.
Däremot var det inte Centerpartiet mot resten som drev igenom biogassatsningen. Den politiska enigheten var total. Först i efterhand kritiserade regionstyrelsens ordförande Åke Svensson beslutet och menade att den förra majoriteten ”genat i kurvorna”. När avtalet nu är aktuellt igen pekar moderaten Peter Wennblad ut Centerpartiet som ansvarigt på sin Facebook-sida.
Tanken då, 2009, var att regionens hela bilpark successivt men målmedvetet skulle bytas ut mot biogasfordon. Men efter tre år hade bara sex av regionens cirka 300 fordon bytts mot biogasdrivna.
”Vi måste speeda upp utväxlingen av leasingfordon så att vi får in fler gasbilar” sa dåvarande regiondirektör Per Lindskog till GT i juli 2012. Hur gick det med den utväxlingen undrar man ju.
Ansvaret kan nog delas ganska lika mellan nuvarande och förra majoritet. Den förra för att ha haft för fromma förhoppningar, den nuvarande för att inte ha lyft många fingrar för att genomföra det man beslutat i biogasstrategin.
Hittills har det bara konstaterats att man inte lyckats uppfylla strategin men ingenting om varför. Har det saknats tid? Resurser? Har det inte funnits biogasbilar att köpa?
Hellre än att spela skuldpingis i en match där ingen kan lämna walk over borde man svara på hur man tänkte när inte ens de biogasbilar som finns tankas med biogas utan med bensin eller diesel?
Här har vi en verklig skandal. Inte nog med att man inte utnyttjar det drivmedel man redan har betalat för. Man använder ännu mer skattepengar för att tanka sina biogasbilar med annat bränsle. Här behöver vi fler svar än de som hittills givits.