Det är dags att lägga ner pratet om vem som har finast människosyn när det handlar om tiggeriet.
Epitet kastas från höger och vänster som om det inte går att förhålla sig saklig till en så känslofylld fråga.
Från höger hörs att de som värnar människors rätt att be om pengar för sin överlevnad, gör det för att putsa sitt eget ego, för att känna sig godhjärtade och empatiska.
Från vänsterhållet påstår många att de som är emot tiggeri är det för att de helt enkelt inte vill beblanda sig med fattigdom, att de vill ”rensa stadsbilden” från obehagliga inslag.
Det finns nog exempel på bådadera men man kan vara både empatisk och ge pengar och samtidigt anse att något måste göras åt denna konsekvens av fattigdom samt åt länder som struntar i att bekämpa den.
Man kan vara empatisk och ändå välja att inte ge några pengar i muggen.
Det handlar inte om vem som är ond och vem som är god. Inte ens om vad som är rätt eller fel.
Ett förbud mot tiggeri riskerar att bli en enorm koloss på lerfötter när lagen ska tillämpas. Det kommer att bli svårt att utdöma straff, böter lär man inte få in eftersom själva orsaken till tiggeri är att man inte har pengar. Att sitta i svenskt fängelse är i sammanhanget kanske inte det mest avskräckande hotet.
Och var ska vi dra gränsen, det är ju trots allt inte bara EU-migranter som ber om pengar på gator och torg. Ska alla hemlösa förbjudas att tigga? Alla som samlar in pengar till välgörande ändamål?
Man kan ha förbud utan något annat straff än att vänligt bli avvisad från platsen. Men alla måste ju vara lika inför lagen. Jag blir inte klok på hur det skulle fungera i praktiken.
Problemet med tiggeri är inte, som somliga på riktigt verkar tro, att de som tigger låtsas vara fattiga men egentligen har det gott ställt. De vill bara inte jobba.
Så de reser från sin familj långa tider på året för att sitta och frysa utanför en affär och få en mugg halvfull av enkronor. Eller hur...
Problemet är att om samhället på olika sätt bygger upp fasta system för att uppmuntra tiggeriet så kommer det att cementera det.
Var och en kan vi, och får vi lyckligtvis, tycka och göra precis vad vi vill.
Vill vi ge pengar gör vi det, vill vi det inte låter vi bli.
Tiggeriet i sig kan aldrig bli ett problem för nån annan än den som tvingas till att tigga.
Men statens ansvar är större. Staten kan inte titta bort, inte heller bidra ekonomiskt i större skala.
S-regeringen har dock genom olika företrädare uppmanat svenska folket att titta bort, inte ge pengar. Precis som PM Nilsson, politisk redaktör, skriver i Dagens Industri, lär vi nu upp våra barn att titta bort, inte hjälpa, utan att ge några alternativ.
Den som ensidigt viftar bort förslaget om förbud gör det lätt för sig.
Oavsett vad Sverige väljer måste EU sätta hårt mot hårt mot Bulgarien och Rumänien.
Dessa länder kan inte få EU-pengar för att lyfta situationen för de utsatta och diskriminerade romerna, för att sedan inte göra ett dugg.
Själv tänker jag fortsätta att ge dem som är här när jag kan, känna en sorts skam varje gång jag böjer mig ner mot deras kopp med ett leende och en skärv, och känna dåligt samvete varje gång jag går förbi utan att ge.