Frågan om misstroendeförklaringen mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har flera ingredienser vilka blandats ihop till en osmaklig fruktkompott.
Osmakligt är också ett bra ord för det som statsrådet misstänks för, att ha sparkat en generaldirektör för att själv slippa ta ansvar för den politik man beordrat generaldirektören att genomföra och som denna också lyckades med.
Ann-Marie Begler fick lämna Försäkringskassan med omedebar verkan och flyttades till regeringskansliet. Orsakerna till petningen har varit oklara från regeringens sida. Det verkar onekligen finnas starka skäl att misstänka att det var en partipolitisk åtgärd för att lindra kritiken som vid den här tiden, april 2018, var massiv mot hur sjuka och funktionsnedsatta inte fick den hjälp de var i behov av.
Riksdagens konstitutionsutskott granskar sedan ett år tillbaka händelsen och förväntas presentera sin rapport inom kort. Men Moderaterna begärde trots det en omröstnining om misstroende i mitten på maj.
Det finns ingen formell koppling mellan vad KU kommer fram till och hur det påverkar riksdagens förtroende. Men trots att det är två olika saker förblir frågan obesvarad varför Moderaterna inte ansåg det motiverat att invänta resultatet av KU:s granskning. Det skulle ju ge en större tyngd i misstroendet om det visade sig finnas anledning till kritik.
Nu fick man en omröstning och en massa buller och bång kring den, men statsrådet sitter kvar och statsminister Stefan Löfven kunde checka av ännu en framgång.
Efter att det stod klart att det skulle bli en omröstning har Centerpartiet pressats hårt av KD och M för hur man skulle rösta eftersom partiets röster skulle bli avgörande. Man skulle nästan kunnat tro att hela upplägget var gjort för just detta. Jag förstår hur Centerpartiet resonerat när de landade i att lägga ner sina röster. Man ville inte dras med i något spel utan markera att man respekterar riksdagens formalia. Både att KU ska sköta granskningen och att misstroendet ska användas restriktivt och helt utan partipolitiska ansatser.
Annie Lööf förkarade för TT i går: ”Grundfrågan är om en regering ska kunna flytta på en generaldirektör om man saknar förtroende för personen och det tycker vi regeringen ska kunna”. Det stämmer förvisso men det finns också gränser som behöver hållas. Om Strandhäll agerat så som flera anställda och chefer vittnat om är det allvarligt.
Statsminister Stefan Löfvens reaktion är ännu ett skäl för kritik. Statsministern försökte göra gällande att misstroendet skulle handla om nån sorts inlägg i debatten och att meningen var att elda upp de personer som hatar mot Annika Strandhäll i sociala medier. Ett flagrant sätt att nonchalera allvaret i det som nu utreds angående Strandhälls agerande. Är det något som får hatarna att korka upp champagnen så är det när de får belägg för sin favorittes, att kritik mot kvinnor automatiskt kallas hat.
Om KU:s granskning visar att misstankarna mot Strandhäll stämmer måste en ny fråga om förtroende väckas. Att detta verktyg då redan är förbukat gör att eggen i dess kraft tappat skärpa.
Men lika lite som vi kan ha misstroendeverktyget som politiskt slagträ kan vi låta bli att använda det när det faktiskt behövs.