De flesta fackligt förtroendevalda vet att det oftast finns fler saker att jobba med än det finns tid och kraft. Ibland hör man om rent hårresande beskrivningar om hur arbetsgivare behandlar sina anställda.
Som detta: ”Undrar om Annie Lööf vet hur det känns att arbeta medan det rinner mensblod på insidan av låren, för att din vinstmaximerande kapitalgiriga arbetsgivare inte har planerat bemanningen så att det är möjligt att gå ifrån”.
Eller detta: ”Arbetsgivare gör systematiska avsteg från såväl våra mänskliga rättigheter, lagar och juridiskt bindande avtal för att leda pengarna någon annanstans än till arbetskraften”.
Här kan man ju ana att berörd facklig instans har ett grannlaga jobb för att förändra på situationen för sina anställda.
Men nu är det just den fackliga företrädaren som berättar om dessa saker (i tidningen ETC). Närmare bestämt Jenny Bengtsson, ordförande för Hotell- och restaurangfacket Stockholm/Gotland.
I stället för att berätta om hur hon och hennes förbund jobbar mot dessa arbetsgivare agiterar hon politiskt och anklagar borgerliga politiker i allmänhet och Annie Lööf (C) i synnerhet för att det är som det är.
Alldeles oavsett vilka politiska reformer som görs för att få in fler på arbetsmarknaden, ska lagar och avtal gälla och följas. Det är möjligt att Jenny Bengtsson och hennes kollegor arbetar konkret för att uppmärksamma och åtgärda dessa avarter inom svensk arbetsmarknad.
Men varför då inte berätta om detta så berörda medlemmar, befintliga och potentiella, ser att facket gör skillnad?
Det måste ju handla om ett systemfel, oberoende av storlek på arbetsgivaravgifter eller olika insatser där Arbetsförmedlingen betalar viss del av anställningen?
När fackliga företrädare väljer att föra politiska strider istället för att värna sina medlemmar och se till att arbetsgivare följer gällande lagar och avtal är det inte konstigt att anslutningsgraden är därefter. Just HRF ligger bland dem med lägst anslutningsgrad, cirka 30 procent.
Om villkoren på arbetsplatserna i huvudsak styrs av vilken politisk färg regeringen har så borde det ju heller inte finnas något problem för den som ”inte orkar med Annie Lööf” som Jenny Bengtsson också skriver.
Däremot håller jag med Jenny Bengtsson om att arbetsgivare som behandlar anställda som varor inte ska ha stöd av samhället. Lagar och avtal ska följas och om man inte gör det ska det kosta. Det finns anledning att gång på gång understryka att de regler som styr svensk arbetsmarknad är ett handslag mellan arbetsgivare och fackförbund, det är ömsesidiga överenskommelser om hur man vill att det ska fungera.
Även företag som saknar kollektivavtal ska följa lagen. Att inte ge sina anställda tid att gå på toaletten behövs inget kollektivavtal för att reglera.
Här borde allas vårt ansvar, inklusive fackförbundens, vara att stärka alla anställda i sina rättigheter. Inte beskriva det som att de saknar makt att förändra och att ansvaret för detta ligger på den politiska oppositionen i Sveriges riksdag.