Snart stundar det prinsbröllop och den kungliga yran kan få fritt spelrum ännu en gång innan det blir en lång paus till nästa gång. Det bör dröja sisådär en 25-30 år innan vi får se ett kungligt bröllop i Sverige igen.
Opinionen för monarkin brukar stärkas i samband med familjenyheter i kungafamiljen, men den del av svenska befolkningen som vill byta statsskick till republik ökar också.
När Svenska Dagbladet 2011 undersökte hur riksdagens ledamöter stod i frågan om Sveriges statsskick visade det sig att det finns ett starkt politiskt stöd för monarkin. Inte ens inom de partier som har beslutat att verka politiskt för republik råder det enighet.
Inom Socialdemokraterna rådde det till exempel stor ambivalens, 40 av de då 112 ledamöterna kunder inte ens svara ja eller nej utan avstod.
Att ingen driver frågan beror så klart på att republikförespråkarna i de rödgröna partierna inte i takt med den breda allmänheten.
Sveriges statsskick blir därför en ickefråga även om det bakom kravet finns starka ideologiska argument.
Inte ens de partier som förespråkar monarkin är helt igenom för. Centerpartiet anser till exempel att: ”ett maktämbete inte ska kunna ärvas”. Här kan man diskutera vad man lägger in i ordet makt.
Men så länge monarkin är representativ och inte har inflytande i hur landet ska styras är alla fyra borgerliga riksdagspartier för en bibehållen monarki.
De mest rörande omsorgerna hos dem som förespråkar republik är att kungafamiljen blir landets gisslan. De tvingas växa upp som tronföljare och kan inte själva göra sina livsval.
Nu är det ju fullt möjligt att avsäga sig sin kungliga titel, fri från uppmärksamhet kommer man dock aldrig att bli, är man född prins eller prinsessa så lär man vara intressant för medierna hela livet ändå.
Att ändå relativt mycket uppmärksamhet ägnas åt en hypotetisk fråga är intressant. Inget politiskt parti är berett att driva frågan men låter den ändå stå kvar som ett tvärsäkert konstaterande i sina partiprogram. Det kan man om man vill kalla dubbelmoral.
I ett demokratiskt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Det var utgångspunkten i en intressant debattartikel i Nerikes Allehanda inför EU-valet förra året.
Jakop Dalunde (MP), Jenny Sonesson (FP) och Mia Sydow Mölleby (V) skrev gemensamt i egenskap av kandidater till Europaparlamentet och medlemmar i Republikanska föreningen.
En uppgift i deras inlägg säger en del om monarkins tidsenlighet och det är ett konstaterande att ingen av de nya nationer som bildas när länder splittras i nya stater, utropar sig som monarkier.
Det går inte att ens tänka sig att ett nytt land skulle skapa en helt ny kunglig tradition.
Men lika otänkbart är det å andra sidan att tänka sig att de kungahus vi i dag känner till skulle förvandlas till vanliga Svensson-familjer.
En annan intressant uppgift att notera är att för 100 år sedan var det enbart Frankrike och Portugal som var republiker bland de länder som numera utgör EU, i dag är sju av 28 EU-länder monarkier.
Sverige lär så förbli under överskådlig tid. Svenskarna är i grund och botten väldigt nöjda med sitt kungahus.