Vänsterpartiets ordförande på Gotland Lars Bjurström tycker att jag ”går till angrepp” när jag kritiserar partiets genväg förbi en nödvändig översyn av regionens kostnader genom att föreslå en skattehöjning.
Det är väldigt bra att vi har olika partier med olika politiska lösningar. Att ifrågasätta varandras lösningar är också en viktig del av demokratin.
Men läget för Region Gotland och många andra regioner och kommuner i landet är lite för allvarlig för att bara ha lösningen: högre skatt.
I ett läge när man dessutom ingår i en majoritet är det viktigt att ha en tydlighet i vad denna politiska majoritet vill jobba för. Enskilda utspel hör mer valrörelsen till. När det nu handlar om en så grundläggande fråga som skattesatsen så behöver majoriteten vara sampratad. Särskilt i ett läge när det ställs krav på miljonbesparingar ute i verksamheterna.
Man måste inte tycka likadant men man måste leda tillsammans och inte överrumpla varandra med utspel som samarbetspartnern sedan tvingas argumentera emot offentligt.
Symptomatiskt är också att Vänsterpartiet beskriver sig själva som värnare av välfärden medan min syn på saken är ”kallhamrad”.
Det antyds till och med att jag skulle stå oberörd inför en cancerpatient och neka denne behandling för att pengarna är slut.
Jag anser tvärtom att alla krafter måste samverka för att det ska finnas medicin och behandling även för dem som behöver det i slutet av året.
Och så kom det där med jobbskatteavdragen igen. I och för sig ska Vänsterpartiet ha all heder för att man är konsekvent och anser att de ska avskaffas. Inte som Socialdemokraterna som menar att det var det värsta som hänt när vanliga människor fick behålla mer av sin lön men som ändå står fast vid vartenda ett av de genomförda jobbskatteavdragen. ”Reinfeldtregeringens sänkningar av den statliga skatten, på 140 miljarder, har lett till en utarmning av den svenska välfärden” skriver Lars Bjurström utan att ange källa för detta påstående.
För det är ju helt enkelt inte sant. Under samma tid som jobbskatteavdragen genomfördes har skatteintäkterna ökat, inte minskat. Välfärden har fått mer pengar men det hjälper inte då kostnaderna ökar mer än intäkterna.
En ekvation som inte går att lösa med endast mer tillförda skattepengar. Särskilt inte eftersom höjda skatter leder till färre arbetade timmar och därmed lägre skatteintäkter. Samma mekanismer som ledde till att intäkterna ökade när skatterna sänktes: ”Däremot har sysselsättningen i samhället vuxit, antal arbetade timmar, liksom lönerna. Det har gett ökade skatteintäkter med nära en tredjedel sedan 2006, 32 procent, 454 miljarder har blivit 600”, förklarar ekonomireportern Måns Wikstrand, Dagens Samhälle, i en pedagogisk text inför förra valet.
Så vem som är mest kallhamrad när det gäller att värna framtidens välfärd tål att diskuteras.
Och vi är också ganska många som fortfarande går och väntar på de utlovade effekterna eftersom alla problem med välfärdens finansiering skulle lösa sig bara vi fick en rödgrön regering.