Sveriges Radios anställda gillade inte förslaget som regeringens utredare presenterade i går. Radio- och tv-avgiften tas som väntat bort och ersätts med en individuell obligatorisk avgift.
Jag har lite svårt att förstå vad man är orolig för så som förslaget är utformat. Kanalchegfen Jacob Wesley, P4 Gotland, sa vid Gotlänningens mediedag i går att man är rädd att anslagen genom detta kan påverkas när riksdagen vill spara pengar.
Det ska dock inte vara möjligt enligt public service-kommitténs ordförande Sture Nordh. Avgiften/skatten ska vara öronmärkt och gå via ett eget konto, alltså inte ingå i det som förhandlas när riksdagen beslutar om budget. Avgiften ska regleras i lag, så vill man ändra på anslagen måste man först ändra lagen.
Några förändringar i styrning och innehåll av public service (SVT, SR och UR) har inte föreslagits i och med finansieringsmodellen.
Alternativen som utretts och förkastats har bland annat bestått av att utöka antalet apparater som avgiften skulle tas ut för. I dag är det som bekant bara innehav av en tv-apparat som kan avgiftsbeläggas, trots att de flesta konsumerar public service via datorer och mobiler.
Att registrera och administrera alla inköp av apparater som är möjliga att få tillgång till public service i, skulle förvisso vara jobbskapande men att skapa jobb är inte public service uppdrag.
Därför kan inte heller nedläggningen av Radiotjänst i Kiruna, som sysselsätter 150 personer, ingå i avvägningen. Även om det är en tråkig konsekvens, så klart.
Än så länge har jag inte sett eller hört någon som är kritisk men har ett bättre alternativ än det kommittén kommit fram till i full enighet över alla partier.
Gotlänningens årliga mediedag avhölls alltså i går, för åttonde gången diskuterade ett 60-tal inbjudna lokal journalistik med ett antal olika infallsvinklar. Det märks att gotlänningarna är intresserade av sina tidningar, sin webb, radio och tv.
Även här ligger fokus på finansiering. Dock inte hur pengarna ska samlas in utan hur man ska få folk att betala över huvud taget.
Behovet och efterfrågan på lokal journalistik är stor och här ses ingen nedåtgående trend, men allt färre vill betala för papperstidningen och allt för många anser att journalistik som distribueras digitalt ska vara gratis.
En ekvation som inget företag kan få att gå ihop. Ju fler som slutar att betala, desto mindre journalistik kan produceras, ju mindre journalistik som produceras, desto färre är beredda att betala: branschens dilemma utgör själva sinnebilden av en ond cirkel.
Inför en stundande valrörelse är fria medier med höga ambitioner kring saklighet och objektivitet viktigare än någonsin.
Medborgarna har rätt till information och granskning av det makthavarna vill att vi ska rösta på. Att bevaka en valrörelse kräver mer av våra redaktioner än det dagliga nyhetsarbetet och det finns ingen annan som gör detta jobb.
Att det handlar om en grundläggande demokratifråga är oomtvistat.