Bilderna av vad som föregått uppsägningen av regiondirektör Jan Björinge är så olika att det är uppenbart att det inte bara kan handla om att man tolkar det som sagts och gjorts på olika sätt.
Jan Björinge var ännu i chock när han kallade till presskonferens i måndags och berättade att entledigandet kommit som en blixt från en klar himmel.
Åke Svensson säger att de sedan Björinge anställdes haft möten en gång i veckan och att Åke vid upprepade tillfällen tydligt gjort klart att ”det här accepterar jag inte”.
På direkt fråga om han med detta menar att Jan Björinge helt enkelt vägrat att följa regionstyrelsens direktiv trots tydliga uppmaningar om allvaret, svarar Åke Svensson: ”Ja, han har inte löst frågorna”.
Jan Björinge skulle alltså efter 15 års erfarenhet av offentligt ledarskap för det första inte förstått upprepad kritik och för det andra vägrat lyssna på politikens direktiv.
Det är inget dåligt karaktärsmord och jag hoppas att Åke Svensson har ordentligt på fötterna för annars börjar det närma sig förtal.
Konflikten verkar till stor del handla om övriga medarbetares ogillande av Jan Björinges ledarskap. Detta ska naturligtvis tas på allvar men om hot om att säga upp sig leder till att obekväma chefer får sparken, skapas en helt ny kultur som också kan ifrågasättas.
Om en ny chef innebär kaos och uppror måste självkart åtgärder vidtas men än så länge har inga konkreta exempel angetts mer än att Björinge prioriterat fel möten och fel frågor. Att inte ens få ett halvår på sig att bli varm i kläderna känns snålt.
Vem har haft, och har, arbetsgivaransvaret för Jan Björinge? Han anställdes med höga förväntningar på att förändra Region Gotland till mer kreativa och effektiva arbetssätt.
Väl på plats fick han inte ens ett chefsavtal utan Åke Svensson hänvisar till en befattningsbeskrivning som låg till grund för rekryteringen.
Vilket stöd erbjöds och vilken strategi lades upp gemensamt för att uppnå de mål man ville se med den nye regiondirektören?
Det verkade som att Jan Björinge lämnades åt sitt öde att själv komma på hur det fungerar i regionens ledningsstrukturer.
Till Helagotland sa Åke Svensson i går till och med öppet att en chef med Björinges meriter själv borde begripa vad hans arbetsuppgifter var och om han hade problem med kommunikationen så hade han väl fått säga till.
Det är så man häpnar och baxnar och tar sig för pannan, allt på samma gång.
Nu har Åke Svensson en fäbless för klumpiga uttalanden och malplacerade skämt. Men detta sätt att kommunicera är inte värdigt en regionstyrelseordförande i ett synnerligen känsligt personalärende.
Det skickar signaler ut i övriga landet som riskerar att göra att de enda som söker sig till chefstjänster på Gotland är politruker eller självplågare.
Frågan man inte kan låta bli att ställa sig är, oavsett vilka brister och kulturkrockar i arbetssätt som föregått avskedandet: fick Jan Björinge över huvud taget en chans?
Antalet förbrukade chanser av det rödgröna ledarskapet verkar däremot oändligt.