Var är den gotländska kulturdebatten?Denna fråga ställer sig med jämna mellanrum den outtröttlige S-debattören Lennart Lindgren som har både Gotlands Folkblad och GT:s kultursidor som arena för sin debatt.
Han får dock sällan nåt större gensvar.
Det är väldigt mycket enklare att ställa sig denna fråga än att komma med insiktsfulla svar. På Gotland finns väldigt många kulturarbetare i olika genrer men den debatt om kulturens innehåll och värde som eventuellt förs i dessa kretsar når aldrig offentligheten.
Eller också hör jag bara lite dåligt.
När konst och kultur ska ställas mot vård och omsorg, för det måste det ibland, är kulturens värde så svårt att mäta medan det går att mäta exakt på öret hur mycket pengar man sparar på att dra ner på den.
Finns det ingen grundlagd kulturpolitik att utgå från finns heller ingen som värnar kulturens i pengar omätbara värden. Samtidigt får inte politiken vara styrande, den ska ge förutsättningarna men ge tusan i innehållet.
Miljöpartiet har hand om kulturen i regeringen med Alice Bah Kuhnke som minister. Det kulturpolitiska program som presenterats nyligen har väckt en hel del debatt och kritik, vilket Jonas Bergström skrev om i går på Gotlands Folkblad.
Kritiken har framför allt gällt utgångspunkten att staten ska styra och lära nationen vad som är rätt och inte i kulturen. Det ger onekligen associationer till ett samhälle långt från det vi är vana vid.
Konsten ska vara fri från politiska pekpinnar, hur vällovliga de än kan anses vara.
Men tillbaka till den lokala debatten.
Jag upplever inte att ett enda av partierna i regionfullmäktige kan sägas ha en uttalad politik för kulturen på Gotland. Det är ganska märkligt i en region som vilar så tungt just på sina kulturella värden och till och med hyser ett världsarv.
Även om inget parti har kulturen som hjärtefråga borde enskilda kulturintresserade politiker ha alla möjligheter att göra avtryck eftersom fältet är fritt.
När kultur- och fritidsnämnden tvingas spara är det biblioteken som får ta den största smällen och nämndens ordförande varnar för att det kommer mera.
Vad det än blir för besparingar kommer det att bli protester. Att dra in bokbilen för dem som inte kan ta sig nånstans och för vilka bokbilsbesöket är en ljuspunkt att se fram emot känns inte riktigt värdigt.
När man läser insändarna om betydelsen av biblioteket i Havdhems skola blir man lika bedrövad. Att stimulera och bejaka skolbarns läslust är en ren investering, tillgången på böcker och professionella bibliotekarier en förutsättning.
Och även om det inte går att jämföra rent bokföringstekniskt så är det omöjligt att inte jämföra med hur man på andra håll bara kan konstatera att man gjorde x antal tillval för x antal miljoner i den nya sporthallen.
Den blev fantastisk och är värd varenda krona.
Men det är också insatsen som gör att ett barn får en skjuts i sitt läsande och en gammal ensam person som kan resa med hjälp av böckernas värld.
Kan dessa viktiga funktioner lösas på annat sätt än genom skattefinansiering?