Anställda som inte får ut sin lön. Anställda som får jobba mycket mer än vad de får betalt för. Anställda som luras på försäkringar.
Vi har kunnat läsa en del om detta, både i rikspress men också här i GT, den senaste tiden.
Att inte ha kollektivavtal är inte lika med att vara en dålig arbetsgivare. Någon sådan koppling finns inte lika lite som att alla arbetsgivare med kollektivavtal är föredömen.
Som anställd på ett litet företag kan det dock vara svårt att hävda sin rätt utan en fackklubb bakom sig, men många rättigheter för anställda styrs av lag och lagen gäller alla, oavsett facklig anslutning eller kollektivavtal.
Som Arbetstidslagen, Semesterlagen och Arbetsmiljölagen.
En väldigt bra trygghet för en som enskild är att vara med i en fackförening.
Tyvärr envisas vissa fackförbund med att vara partipolitiskt lierade, inte bara med ideellt stöd utan formellt.
Jag har full förståelse för att man inte vill stödja detta genom ett fackligt medlemskap men då kan man försöka gå med i något annat fack som har bred upptagning.
Det brukar hävdas att det var Alliansregeringen som orsakade massavhoppen i facket i och med att avdragsrätten för medlemskapet försvann och att man försämrade a-kassan.
Men den misslyckade reformen med a-kasseavgifterna drogs tillbaka så den förklaringen kan knappast gälla i dag.
Det är snarare facken som inte lyckas visa sig attraktiva nog, om enda anledningen att vara med i facket är att få ut a-kassa, har man misslyckats. Man kan dessutom, som bekant, vara med i a-kassan utan att vara med i facket.
Sverige har historiskt haft en mycket hög facklig anslutningsgrad. Det har varit en självklarhet att man ska vara med i facket och a-kassan, lika självklart som att man ska ha en hemförsäkring.
Men något har skett, för så är det inte längre. Det är plötsligt ”samhällets” fel om en enskild blir arbetslös, saknar a-kassa och tvingas leva på försörjningsstöd.
Det är fullt förståeligt att en höjning med ett par hundra kronor i månaden är en smäll för dem som redan vänder på varje krona, men det är trots allt ett medvetet val och prioritering man gör.
Fördelarna med ett medlemskap får alltså vägas mot kvarlevorna av ett samhälle där man pådyvlades ett politiskt parti för att få sina rättigheter tillgodosedda på arbetet.
Var och en gör som den vill och det är frivilligt att vara med. Men om man begär inträde två sekunder efter att man personligen fått problem och behöver hjälp, då har man valt utifrån fel prioriteringar, i alla fall i min bok.
Facket borde ha ett gyllene tillfälle att locka medlemmar. Det effektiviseras och rationaliseras över allt så att de där orden om att personalen är vår största resurs, de ekar mer och mer tomt.
Men fackets trovärdighet, i alla fall LO-fackens, behöver också en uppdatering. Tonläget om det faktum att arbetsgivarsidan försöker påverka politiska beslut blir parodiskt när det kommer från en rörelse som har direkt representation i ett parti, ända upp i partistyrelsen och dess verkställande utskott.